Vem bestämmer där hemma?
2020-12-08
Idag stod det att läsa i DN om vem som bestämmer i hemmen och det har visat sig, att när det gäller inredning, är det till allra största delen kvinnorna, som står för den saken. De kombinerar överkast och kuddar och gardiner och mattor och ställer upp ljus och prydnader av alla de slag, medan männen inte har mycket att säga till om. Även när det gäller barnens kläder, är det framför allt kvinnorna, som bestämmer vad som ska köpas in.
Är det så, att män inte tycker något i de här ärendena? Eller finner de sig bara i, att komma in i t.ex. sovrummet och ta sig en vila på kuddar och överkast, som de själva egentligen tycker är rysch-pysch och fjams? Man behöver ju egentligen inte bry sig. Matchen börjar om en halvtimma och då är det TV-fåtöljen som gäller.
När jag själv var liten, var det pappas vilja och ord som gällde i alla sammanhang. Vi hade det ganska knalt, så det var inte mycket annat än det viktigaste, som skulle inhandlas och med ett rum och kök och ett par vindsrum i huset, var det inte särskilt mycket ståhej om var skåpet skulle stå heller.
Annat blev det när jag som artonåring gifte mig och vi så småningom fick ett eget hem att sköta. Rollerna var nog ganska så traditionella, men maken tyckte om även att byta blöjor och annat, trots att svärmor framhärdade med ramsan: ”Ingen är som en mor….”
Det var roligt att greja i huset och nån gång då och då, kanske vid särskild tid i månaden, fick jag för mig, att flytta om på möblerna och ändra särskilt vardagsrummets utseende. Det blev liksom en ny utsikt tyckte jag och njöt av att själv äntligen få bestämma. Inte tänkte jag på, att det kunde innebära en känsla av utestängning från makens sida, men en dag kom orden: ”Inger, jag bor också här! Det här är mitt hem likaväl som ditt.” Efter det, har vi alltid pratat om hur vi ska göra och hur det ska se ut. Han letar fortfarande på Internet, när det ska köpas gardiner och det senaste tillskottet är våra nya julgardiner i rummet.
Lite rysch-pysch finns det i mitt rum sedan vi var över till makens släktingar i USA och det just då var volanger och spetsar som gällde. Annars har jag aldrig fallit för den stilen. Redan som liten lärde jag mig att ändra och sy om de klänningar jag fick av fastrarna i Stockholm. Det var rosetter både här och där, rynkade volanger och puff på ärmarna. Eftersom jag var den typen av barn, som inte ville synas (Jag har förstått det som vuxen) tog jag sprättbladet och plockade bort allt det flicksöta och sydde om. Amish-människorna vi mötte i OHIO skulle nog ha tyckt att jag var ”plain”, som deras stil är och var.
Det här med stil har jag också funderat över ganska många gånger, särskilt när det gäller kläder. Varför i all sin dar ska män vara klädda i kostym med skjorta och slips i alla sammanhang när man ska vara ”klädd”? Det märks även på TV. Ta Let´s dance som exempel.
Den kvinnliga programledaren har olika klänningar i alla program. Aldrig samma. Ena gången är ena axeln bar, nästa båda, nästa djupt sprund fram och nästa djup urringning i ryggen. Det är vida kjolar, genomskinliga kjolar, kjolar som knappt täcker stussen mm. mm.
Den manliga har kostym och slips, kanske i ny färg ibland, men typsnittet är detsamma program efter program. Det är en eller två knapprader som gäller och om det är en, ska översta knappen knäppas när man står, är det dubbelknäppning, ska alla knapparna vara knäppta. Vilken fantastisk variation!
Är det det här, som är grunden till att kvinnorna tar över kommandot när det gäller utseendet även i hemmen? Och finns det en ännu djupare grund? Kan det t.o.m. vara så, att dessa eviga modetidningar ställer allt på kant? Där kan man ju se hur det ska vara och ska se ut. Vem läser? Jo, främst kvinnor och påverkans makt är stor. Det står ju i tidningen och med bilder till och allt.
Funderat av Inger Aftonljus
