Våra inhemska ormar.

2025-04-14

Ormar skapar oro hos vissa människor vilket ofta beror på okunskap. Vi har tre ormarter inom landet. Snok, hasselsnok och huggorm.

Jag försöker här klarlägga fakta om framför allt huggormen, Vipera berus, vilken är den enda av våra tre inhemska ormar som är giftig. Huggormen har giftkörtlar vars gift injiceras genom ormens två huggtänder. Giftet har funktionen att döda bytet och hjälpa till med matsmältningen. Bytet består av möss, sorkar, grodor, ödlor och fågelungar.

Hasselsnoken är vår ovanligaste orm. Inte många har haft tillfälle att möta den. Ormen kan förväxlas med huggormen genom sin gråaktiga grundfärg och mörka fläckar på ryggen. Ormen är värmekrävande och lär finnas lokalt bl.a. i Kilsbergens sydsluttningar.

Huggormar och snokar är ibland lätta att förväxla. Grundfärgen hos huggormen är oftast ljusbrun med mörkt sicksack-mönster längs ryggen. Även helsvarta varianter finns. Ögonen är tegelröda med svart vertikal pupill.

Snokarna är svarta och har vita till gula kindfläckar samt svarta ögon.

Vuxen huggorm är 60 till 80 cm. Honan blir cirka en decimeter längre än hanen. Livslängden är kring 10 år.

Trots sitt dåliga rykte är huggormar inte aggressiva. Träffar man på huggormar i naturen försöker de alltid dra sig undan. Om det inte lyckas utan känner sig trängda, kan den hugga i försvar. Giftet är mycket sällan dödande för oss människor. Huggtänderna är ihåliga och fungera som kanyler som leder giftet från giftkörtlarna. Huggormsbett ger sveda och svullnad. Bettet kan få allvarliga följder så kontakta alltid sjukhus eller vårdcentral om du blivit biten.

Alla ormar är fridlysta. Enligt miljöbalken är det förbjudet att döda ormar. Det är tillåtet att flytta huggormar från tomter eller andra platser där barn och smådjur vistas.

Att förstå mer om huggormar kan minska rädslan och hjälpa till att nå en ökad respekt för dessa fascinerande reptiler. När du träffar på en huggorm, kom ihåg vilken nytta den gör i naturen och därför förtjänar vår respekt. Huggormen är verkligen en viktig del i vår biologiska mångfald.

Berättar här om två personliga minnen från möten med huggormar.

Efter en givande morgon vid en av ”mina smålom-tjärnar”närmar jag mig bilen. En svart huggorm värmer sig på den soluppvärmda marken. Jag rörde mig försiktigt för att inte skrämmas. Lade mig framför ormen och tog ett antal bilder. Ormen uppskattade inte min närvaro utan begav sig snart in i den skyddande vegetationen.

Vid ett annat tillfälle besökte jag och några vänner en fäbod i södra Dalarna. Uppsökte ett av fäbodens timrade dass, smakfullt inrett med säte för behövande, vägghylla med emaljerade kärl med vatten, handfat och grov handduk. Saknade endast barndomsminnenas bilder på kungafamiljen på väggarna.

Efter besöket gick jag till baksidan av dasset. Till min glädje fann jag två huggormar i gräset. Fick användning av kameran och tog några bilder. En av ormarna närmade sig dassets timrade vägg.

Började klättra upp några stockar. Med vana slingrade den sig in mellan stockarna. Min tanke blev, satt jag nyligen där. Tog mig in på dasset igen. Springan i väggen var strax under sitthålet . Av någon anledning valde mitt sällskap ett annat dass när behov uppstod.

Ormtjusare

Bengt Lundell.