Vandaler på Djupdalshöjden

2017-10-20
Det kom en pressinbjudan från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet. Den ville informera om terrängkörning med motortrafik på barmark.

Uppe på naturskyddsområdet Djupdalshöjden hade besökare vid raststugan nyligen observerat fyrhjulingar ute på Hjortebärsmossen. Vid besiktning upptäckes att även de två andra stora myrarna i reservatet hade haft besök.
På parkeringen fick vi information av Jacob Rudhe och Göran Schultz  vad lagen säger om barmarkskörning med motorfordon i terrängen. Ett absolut förbud gäller och i naturreservat är det särskilt viktigt att förbudet efterföljs. Om någon kan bindas vid brottet är det mycket dryga böter som gäller.

Redan efter leden fanns det djupa sår.

Tidigare hade det gått att promenera på en fin stig nu måste man ta sig ut i terrängen även om man har bra kängor på fötterna.

En kort vandring tog oss ut på en holme med fastmark där man kom nära de djupa spåren.

Ute på myren berättade Jacob Rudhe om de stora naturvärden som går till spillo när motorfordonen tar sig fram i naturen.

De djupa spåren i myren kommer sannolikt att finns kvar i hundratals år.

Spåren som leder ut från myren gör också att viss dränering kommer att ske. Hjortebärsmossen är en högmyr vilket innebär att den bara bevattnas av regn. Det är viktigt att den inte avvattnas. Det kan förändra växligheten.

Där det förut var mosse ser man öppet vatten efter fyrhjulingarnas framfart.

Tydligen har dessa motorburna person tyckt att det var spännande att ruta upp myren med sin framfart.

Djupdalshöjdens naturreservat är unikt. Det finns träd med flera hundra år på nacken. På vissa ställen kan man uppleva norrlandsnatur. Det är Ljusnarsbergs högsta belägna område.
Det gäller att vi förvaltar den här biten av vår kommun så att vi, våra barn och barnbarn har möjlighet att få uppleva natur i dess ursprungliga skick.

Men då måste vi få stopp på dessa vandaler som inte värdesätter annat än att få åka med sina fordon där de blir riktig nedsmutsade med dy.

Efter att ha avsynat en liten bit av den svårt sårade marken tog vi en paus upp vid raststugan.
Vi lyssnade på tystnade, tillräckligt långt borta för att inte se de djupa spåren i mossen.
Det är en fantastisk plats där de som vill njuta av naturens stillhet samt dess flora och fauna borde slippa uppleva denna totala likgiltighet för vår vackra natur. För en del är tydligen det viktiga att låta som mycket som möjligt. Skribenten tycker synd om dem som inte kan njuta av stillhet.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell