Två dikter av Stig Wikman

2022-11-02

DEN MÖRKA VÄGEN.

Jag har gått på den mörka vägen

och då kände jag mig smått förlägen

Men trampa på , och fortsätta gå

tills man lyckan där framme kan nå

Jag har druckit i mörka gränder

men dit aldrig jag mer återvänder

Där fanns inte mycket att glädjas utav

blott känslan att gräva sin egen grav

Såna vägar har jag fått vandra

och har bara mig själv att klandra

Visheten fanns , men viljan var svag

och jag kände en längtan till ljuva behag

Dom behagen har jag nu funnit

trots att bitterhets tårar har runnit

Jag gick in genom dörren som stod på glänt

en sån lycka har jag aldrig nånsin känt

Väl där inne fylldes jag av energi

och började skriva mitt livs poesi

Så nu längre är jag inte alls förlägen

trots att jag gått på den mörka vägen

STIG.WIKMAN.22.

EN LYCKLIG MINUT

Jag skulle med tåget en morgon i maj

och solen den sken , men jag var lite skraj

att jag skulle missa mitt tåg nu igen

men ni ska få höra vad som hände sen

Jag stod på perrongen , mitt tåg hade gått

jag förbannade benen som jag hade fått

jag kände mig gammal , ja, alldeles slut

att jag missade tåget med blott en minut

Jag satte mig ner på en bänk för att vila

och solens strålar så underskönt strila

jag tittade upp och på bänken bredvid

satt en annan person som missat sin tid

Ja , det var en kvinna på så där fyrtio bast

hon titta på mig , ja, så där i all hast

hon verka precis lika ensam som jag

och fåglarna sjöng denna soliga dag

Jag öppnade munnen , hon log emot mig

jag kände mig yngre , kan man tänka sig

att vi missade tåget , men kanske ändå

hade ödet bestämt att det skulle bli så

Vi gick genom parken , jag kände mig glad

och solen den sken ibland blommor och blad

min resa med tåget , jag snart glömde bort

ty, mitt minne är bra , men ganska så kort

Nu tiden har gått, men jag minns dagen än

den där dagen i maj, då jag mötte min vän

vi reser tillsammans rätt ofta ännu

men nu för tiden, så är hon min fru

Vi skrattar ibland när vi ser våran bänk

och minns mycket väl, uti solskenets blänk

den där dagen i maj, där vid vår järnvägsknut

då vi mötte varann i en lycklig minut

STIG WIKMAN.