Smålommarnas ankomst.
2022-04-15
April månad är sig inte likt denna vår. De större sjöarna i vår trakt är normalt isfria denna tid. Småtjärnarna på traktens myrar och mossar bukar bli isfria kring en vecka senare.
De flyttfåglar som sökte sig till varmare trakter inför vintern är nu på väg tillbaka för att under sommaren bygga bon och förvissa sig om arternas fortlevnad. Smålommen är en fågel som nästan uteslutande häckar i småtjärnar på myrar och mossar. Jag har ägnat mycket tid åt att följa smålomspar inom vår kommun under de senaste tjugo åren. Nu har jag inte skrivit i Kopparbergarn om våra smålommars tillvaro på några år. Detta beroende på att jag inte har förutsättningar att komma ut till deras häckningstjärnar längre.
Det finns fem lomarter på norra halvklotet varav två av dessa finns i vårt land. Storlom och Smålom. Storlommen som är den vanligaste av våra lommar och beräknas finnas i cirka 6000-7000 häckande par medan smålommen, vilken är mer ovanlig, beräknas till kring 1200-1300 par.
År 1994 startades Projekt Lom av några lom-entusiaster. Projekt Lom ger vår och höst ut en skrift, Lom-Hört, där det bland annat redovisas lommarnas häckningsresultat, utsatthet av miljöpåverkan, hur vi kan hjälpa lommarna, m.m.
När skogstjärnarna blir isfria anländer smålommarna. Den uppmärksamme iakttagaren kanske uppfattar det kacklande ljudet från smålommen när den på hög höjd med snabba vingslag kommer flygande på väg mot häckningstjärnen.
I senaste höstnumret av Lom-Hört hade jag en artikel införd om ett minne från en lomtjärn år 2005, vilken jag presenterar nedan. /Då med ett mindre antal bilder/.
Ett minne från en smålomstjärn.
Mitt intresse för smålommar väcktes i början av 2000-talet. 2015 fick jag kännedom om ”Projekt Lom”. Sedan dess har jag varje år haft minst sex tjärnar med häckande smålommar i Ljusnarsbergs kommun under uppsikt. Men tyvärr kunde jag inte besöka mina tjärnar som planerat under den gångna våren och sommaren. Den pågående pandemin gjorde att sjukvården har haft viktigare saker att bota än mina 81-åriga knän.
Jag får i stället glädjas åt minnen av många fina upplevelser vid ”mina tjärnar”. Här vill jag dela med mig av ett av dem:
När jag 2005 blev folkpensionär besökte jag varje morgon under tiden 2 -28 juni det lompar jag följt de senaste åren vid en tjärn en dryg mil väster om Ställdalen. Medveten om lommarnas skygghet höll jag inledningsvis rejält avstånd till deras rede. Varje morgon flyttade jag mig lite närmare. Efter cirka 20 dagar var lomparet så vana vid mig att min slutliga sittplats var cirka 10 meter från redet där vattnet skilde oss åt. Låter kanske dumdristigt, men inte vid något tillfälle lämnade den ruvande lommen redet på grund av min närvaro. Vid sjutiden varje morgon avlöste lomparet varandra på redet.
Dagen efter midsommar anlände jag som vanligt vid soluppgången. Denna morgon gjorde jag en glädjande upptäckt. En nyfödd unge tittade fram under lomvingen.
Efter ett tag tog föräldern äggskalet i näbben, gled ner under vattnet och kom snart upp utan.
Jag blev sittande längre än vanligt denna morgon och förmiddag. Snart tog lommen med ungen på en kortare simtur.
Återvände upp på redet och det okläckta ägget. Den andra föräldern anlände med en fisk i näbben. Kommer fram till redet och ungen går i vattnet.
Föräldern försöker nu få ungen att ta emot fisken som verkar alldeles för stor för den lille. Efter en lång stunds ihärdigt trugande, lyckas ungen få in fisken i gapet och den försvinner ner i den lilla kroppen. Denna missbedömning av matfiskens storlek vid första matningen har jag upplevt flera gånger under åren.
Paret byter plats på redet. Det andra ägget visar sig ha en stor spricka som är täckt av en hinna.
Efter ett tag går lommen och ungen i vattnet. Simmar en bra bit ut från redet. Jag hör nu upprepade svaga pip ur det spruckna ägget. Tiden går. Hör inte föräldern ungens pipande i ägget? Jag känner oro. Kan det möjligen vara jag som är skälet till att lommen inte kommer. Bestämmer mig för att lämna platsen. Samtidigt oroas jag av tanken att någon predator kan komma och ta ägget med ungen. Efter en dryg timma är jag tillbaka. Vilken befriande syn jag möts av. En unge sitter uppkrupen på förälderns rygg och den andra tittar fram under vingen.
Min oro gjorde att jag inte fick uppleva när ungen tog sig ur skalet.
Föräldraparet lyckades bra detta år och smålomsfamiljen lämnade tjärnen i slutet av augusti.
Bengt Lundell i Ställdalen.
