Sagan om den lilla sillen

2018-12-05

Bild från havet.nu

Det var en gång en liten sill som simmade tillsammans med alla sina kamrater i ett stort, stort stim i ett stort, stort hav. Alla mådde bra och förde ett gott liv, för det var lagom varmt, det fanns många kamrater att leka med och maten fanns precis överallt bara de gapade.
Men en dag kom en fiskare med sin båt. Ja man kan säga så fast han egentligen bara ägde en liten del av den dyra båten, resten ägde banken, som i sin tur ägdes av multinationella investerare. Men de var ju inte med på fisketuren och utförde något arbete.
Efter fiskebåten släpades en stor strut av nät och den lilla sillen fångades i nätet tillsammans med många av de andra sillarna i stimmet och så hamnade de alla i båtens kylrum.
När båten kommit tillbaka till hamnen kom en lastbil och hämtade alla sillarna som sen kördes till en fiskindustri med ett känt svenskt varumärke på taket. Mannen som körde lastbilen ägde den själv, åtminstone till en mindre del och resten ägde banken. Både fabriken och varumärket ägdes numera av en internationell livsmedelskoncern och bakom den stod ett antal multinationella investerare. Men det brydde sig den lilla sillen inte om, för den var redan död.
Inom några sekunder var den lilla sillen inte bara död, utan även rensad, filead och skuren i bitar i en maskin, som enligt företaget ersatte mängder av (o)mänsklig arbetskraft. Förr, berättade chefen, kunde, de huvudsakligen kvinnliga, arbetarna slita ut sina axlar och handleder på bara några år vid det monotona arbetet i stressande tempo. Chefen själv jobbade inte i produktionen, varken då eller nu, men han ansåg att han tog så stort ansvar att det motiverade hans höga lön.

Den lilla sillen, eller i varje fall valda delar av den, hamnade nu i en glasburk tillsammans med lök, kryddor och vätska innan locket skruvades på. På locket syntes det kända varumärket, som en gång var svenskt, vilket den lilla sillen knappast skulle ha uttryckt några åsikter om, även om den varit vid liv.
Nu vidtog en ny lastbilstransport till ett livsmedelslager i Mellansverige, där ingen liten sill någonsin satt sin fot. Det var inte chauffören själv, som ägde den här bilen, det gjorde ett företag som ägde många bilar, men det företaget hade förstås också lånat i banken och betalade räntor dit, vilket fick de multinationella investerarna bakom banken att gnugga händerna förtjust. Att gnugga händerna var för övrigt det närmaste ett riktigt arbete, som de någonsin kom. Men de fick goda inkomster, trots att de varken jobbade eller tog något ansvar!

Så anlände den lilla sillen i sin burk till butiken med den stora livsmedelskedjans namn i jättebokstäver ovanför ingången, och hamnade på en hylla i kyldisken. Vilka multinationella investerare som låg bakom affärens namn och logga, det visste varken personalen eller någon annan, och lika bra var väl det, för nu kom i alla fall en kund och bar iväg med sillburken.
Kunden betalade i kassan och åkte hem i sin fina bil, som till större delen ägdes av banken och dess finansiärer. Hem till huset, som likaledes var belånat. Men sillburken var i alla fall betald! Med kreditkort visserligen, men ändå!
Tänk att en liten sill kan ge inkomst åt så många arbetande människor: fiskare, chaufförer, fabriksarbetare, butikspersonal, ja till och med till chefer och multinationella investerare. 

Och tänk att den smakar så bra, med eller utan nubbe därtill!
Skål för den lilla sillen!

Bild från http://birgittamittimaten.blogspot.com/2010/05/sill-och-snaps.html

Text: Björn Öringbäck