Hem

Kalender
Händelser i vårt område

Gästbok!

Heiner Täuber

Karl-Olle och Sven-Fridolf satt på en av torgets ljugarbänkar, de diskuterade ivrigt och ganska högljutt just när jag hade mina vägar förbi. Mitt intryck var, att de var osams.

Solen sken, värmde de båda stridstupparna men det gick inte att avgöra om deras högröda ansiktsfärg förorsakades av solstrålarna eller av deras intensiva diskussion. Det hör inte till mina vanor att lyssna på andras privata samtal, men jag kunde inte värja mig mot att deras ord och meningar obevekligen trängde sig in genom mina öron, påverkade mina sinnen. Gångstigen jag befann mig på gick i en halvcirkel runt bänken, där de ordrika herrarna satt, mycket nära också, därför varade min ofrivilliga avlyssning ganska lång tid. Diskussionen gällde vad folk borde avhålla sig ifrån för att fullborda livet

i anständighet. Det gäller för både dagar och nätter, om inte påspädning på

syndaregistret skall bli allt för omfattande. Karl-Olle var mild i sina bedömningar, SvenFridolf desto häftigare, synd är synd menade han. Som bekräftelse för sina åsikter viftade han med höger hand i en båge framför sig.

Tyngdpunkten i deras samtal om synden gällde lättja. Men de båda herrarna hade också olika åsikter om girighet, vrede, högmod, frosseri och avund, samt vilken av dessa synder som borde väga tyngst vid granskning när den yttersta dagen nalkades. Lättja, tänkte jag, vad är lättja egentligen? Begreppet fastnade i mina hjärnvindlingar, fastnade med lika många hullingar som antal synder, vilka Karl-Olle och Sven-Fridolf

hade diskuterat. I början försökte jag värja mig mot att analysera synderna, kanske var jag rädd för upptäckter bland mina egna felsteg. Men, mina försök att avsluta kapitlet synd, i synnerhet vällusten, utesluter det hela tankemässigt, lyckades inte. En okänd makt pockade på mitt inre att bringa lite ordning i min för övrigt ganska samvetsgranna hjärna angående begreppet lättja. För mig framstod lättjan tvetydig, den kan men behöver inte ingå i de sju dödssynderna. Följden blev, att jag började gräva i både det medvetna och det svåråtkomliga undermedvetna i mina redan plågade nervbanor. Min begrundans tentakler sträckte sig långt tillbaka i tiden, ända till timmar och dagar innan jag själv hade någon förmåga alls att tänka någonting över huvud taget. Jag befann mig mitt i en process av materians kretslopp som just hade startat ett nytt kapitel. Jag fanns till, men endast svävande i omedveten vällust, åtminstone upplever jag det på det viset i fantasins ljuva efterkonstruktion. Jag fanns bara så där, som en

liten grej. Jag fraktades under processens skede utan min egen medverkan genom en mörk, hal och vindlande tunnel mot ett för mig okänt mål. Värmen i denna passage kändes som en behaglig mantel av försynens välvilja som tillsammans med mörkret fick mig och mina reskamrater att uppleva ett barmhärtigt ingenting efter utträde ur vilan, saligheten eller pinan också för den delen. Vi befann oss för stunden i övergången från

en evighet till en annan. Framför allt hägrade befrielsen ur Hades rike bland de före detta förtappade, alla de som släpade på belastningar efter tidigare dödssynder. Nu fick de äntligen chans till en återförening med obefläckat liv. En ny prövotid hägrade. Vilken kategori min halva samt alla andra i min närhet tillhörde innan är för eviga tider höljt i ogenomträngligt dunkel. I begrundandets stund, 75 år efter händelsen, var denna resa

med säkerhet en vällustens resa. Men, den än så länge avlägsna framtiden med eventuella frestelser verkade redan vara kartlagd. Vissa av oss på förhand utvalda kommer än en gång tvingas in i en massa av individer utan att någon skulle kunna värja sig mot synden eller besvärligheter.
.................

Vad gjorde vi innan, före vardandet ur stoftet, innan våra kroppars byggelement hittade var sin givna plats? Har vi uträttat någonting under våra tidigare tillstånd, i andra främmande former, på andra platser, i andra skepnader, som passiva eller aktiva element eller väsen?

Existerade vi i det förflutna, redan då präglat av synd och lättja? Journaler i himmelen eller helvetet angående vårt förflutna visste vi ingenting om.
.................

Halva mitt egna, kanske blivande jag fanns nu oåterkalleligt bland alla dessa ytterst små övriga halvor som var förutbestämda att finnas till i den varma fuktiga miljön, än så länge orörliga och utan visioner, ovetande om synd och lättja. Bakom varje tillblivelse, sperman, ägget, den födda människan eller annat levande befinner sig hundratals eller tusentals år, höljda i ogenomträngligt dunkel av förlorat vetande och minnen. Eller saknar vi kanske helt enkelt förmågan att komma åt gömda minnesfragment? Detta om min och mina medresenärers begynnelse, en blygsam och ofullständig beskrivning av timmarna före fördrivningen ur det ena mörka tillfälliga hemvistet till nästa.

En kall februarikväll mitt i veckan skickades vi, åter igen under vår egen tystnad genom den sista av tunnlar, men, helt plötsligt med hög hastighet. Som om vi tvingades att ha bråttom till vår tilltänkta. Eller också hade massan i yrande lättja signalerat till far! Min fars kropp riste i syndens stund vid sammansmältningen mellan man och kvinna varvid vi halvor, miljoner åt gången skickades till ett nytt område på vardandets väg.

I vilket fall vann jag den ljuvliga hetsjakten. Tänk, jag vann, jag vann tävlingen! Jag var först av alla tusen eller hundratusentals att tränga igenom äggets skal! Ägget, eller skall vi kalla ägget för hon, hon som tog emot mig efter mina enträgna försök att hitta en ingång i hennes hölje.

Äntligen var det dags för den stora föreningen av två halvindivider, två som var ämnade till en blivande hel individ, ren eller oren, syndig eller ren, i ren lättja eller under yttersta ansträngning, vad spelar det för roll i efterhand, gjort är gjort! Två blev ett, ägget och halvan. Med förenade krafter startade vi ett nytt liv på den underbart vackra och vällusttåliga planeten, och vi, från början två halvor, får nu kalla oss för jag.

Kommentera