Hem

Kalender
Händelser i vårt område

Gästbok!

Inger Aftonljus 70 år

14-02-06


Inger Aftonljus, en av Kopparbergar'ns stöttepelare fyller 6 februari 70 år. Men vad vet ni egentligen om henne? Här kommer lite skvaller....

Inger föddes i Macksta utanför Köping, där hon växte upp, gick i skolan, och tog studenten 1962.
Hon lärde sig läsa och skriva långt innan hon som sexåring började första klass, men eftersom hon är vänsterhänt, blev skrivstilen i början spegelvänd! Inför skolstarten fick hon dock en ”särskilt fin penna” av sin mamma, med förbehållet att Inger bara fick använda den med höger hand. Annars skulle den gå sönder!
Så Inger lärde sig skriva med den fina pennan – som ”vanligt folk”. Hon behärskar dock fortfarande konsten att skriva flytande på ett sätt så att man bara kan läsa texten i en spegel.
I skolslöjden fick hon dock problem med sin vänsterhänthet. Den lilla tredjeklassaren, som i flera år sytt kläder åt både sig själv och dockorna där hemma, tvingades nu sy fina stygn med höger hand, och trots att hon ansträngde sig tills huvudet sprängde, och magen vände sig ut och in, var resultatet inte bra nog åt läraren, så hon fick sprätta upp och göra om. Sitt eget intresse för sykonsten lyckades Inger ändå behålla, och det har senare legat till grund för att hon sytt både vardags- och festkläder, ja till och med en frack! ”Det var det svåraste jag gjort” har hon sagt.
Textilt hantverk har följt henne genom livet, och säg den teknik som hon inte provat på. Beredning av lin och ull från egna gården gav i sin tur mycket tid vid spinnrocken och vävstolen och många stunder med virkkrok och stickor. 
Trots att Inger var yngst i klassen var hon ofta fort färdig med sina uppgifter och hade tid att hjälpa kamrater som hade lite svårt för sig. Beslutet att själv bli lärare mognade redan då hos Inger, och efter studenten blev det studier på lärarseminariet i Karlstad och som 20-åring stod hon som färdig småskollärare framför sin första egna klass. Det var i en ett-tvåa i Larbergs skola på Hammarö. Sejouren i Larbergs skola blev dock bara något år. Inger hade gift sig redan under studietiden och nu var första barnet på väg.
Efter nedkomsten flyttade familjen till Älvestorp söder om Grythyttan, där lärarjobb varvades med ytterligare två barn. Villaboende gav Inger möjlighet att ta upp en annan hobby som hon haft sedan barndomen: trädgård och grönsaksodling. I folkskolåldern hade hon till och med sålt egna produkter vid torghandeln i Köping.
Odlingsintresset, tillsammans med en uppvaknande insikt om det då ganska ohämmade bruket av gifter och beämpningsmedel i jord- och skogsbruk, ledde till att familjen skaffade sig en gård med några tunnland jord, och alla engagerades i ett månskensjordbruk. Efter utbildning i biodynamisk odling drevs odlingarna en tid efter dessa principer, men i något modifierad form.
Under den tiden berikades familjen med ytterligare två barn, ungefär jämnåriga med de tidigare. En tid var det fem tonåringar i huset samtidigt! Och ute i lagårn var det lite av noaks ark med häst, mjölkko och diverse andra kritter. 
Under tiden i Grythyttan blev Inger också engagerad i kommunpolitiken. Hon var ledamot i socialnämnden och tekniska nämnden. I den senare var hon även vice ordförande.
I skolan var hon huvudlärare i enelska, matematik och svenska för lågstadiet.

På grund av barnens olika val av studievägar, flyttade alla fem ut ungefär samtidigt, och vid det laget var det också dags att avsluta jordbrukarkapitlet. Kort därefter flyttade makarna till Lindesberg, där båda jobbade heltid i skolan. Det var dock ont om lågstadietjänster och Inger hamnade efter en tid i stället på högstadiet, där hon undervisade både i klass och specialgrupper. Hennes tekniska intressen ledde också till att hon blev så kallad IT-pedagog med personalutbildning inom dataområdet.

Inger och Björn har hängt ihop som par ända sedan 1958, och när det 2006 var dags för Björn att gå i pension (vid 67) flyttade de till Stjärnfors.
Inger nobbade för övrigt Björns första inbjudan till en träff, med motiveringen att hennes pappa fyllde 50 år den dan, vilket faktiskt var sant! Björn tyckte dock att det var den uslaste ursäkt som han hade hört!
Inger trivs alldeles utmärkt i Ljusnarsbergs komun, med alla trevliga människor, men i en liten kommun som vår, så vet ju alla allt om alla, så nu finns det inte mycket nytt att berätta.

Text och foto: Björn Öringbäck

Kommentera