PRO möter JOBS och Mora-Nisse
17-10-29
Som vanligt vilar inte PRO:s resekommitté på hanen, utan hade till och med utlovat en hemlig resa som även denna gång skulle gå till Västerås, men som i sista stund ändrades till något helt annat. Håll ut! förr eller senare blir det nog Västerås.
Kosan ställdes norrut om man utgick från Bångbro. Enda orosmolnet var väderleksrapporten, som utlovade första snön för vintern, men vadå? Det skulle inte få hindra det trogna gardet från Ljusnarsberg att uppleva en trevlig dag.
Knappt hade vi påbörjat resan förrän kaffetarmen signalerade för ett stopp. Det kändes rätt efter att ha passerat tre kyrkor som kompensation för Västerås domkyrka.
Vi kunde stiga in till dukade bord med jättesmörgåsar och kaffe bland alla flaskor och burkar med allehanda safter och sylt. Vart hade vi kommit då? Jo till Tillmans musteri, nej jag stammar inte, i Grangärde. Som lite kuriosa kan nämnas att dom planterat ungefär femtiotusen kvistar som skall börja skördas om tre år.
Numera skördas de mogna bären inte av slavar som förr. utan med en sinnrik maskin som går dygnet runt så säg inte att det var bättre förr. Jag lade märke till ett flertal kassar med diverse råvaror som som staplades in i bussen som tuffade vidare mot den väntade snön. Men så länge vi har vår Solstråle med, kan ingenting bli sämre och se ingen snö och delvis uppehåll. Vi vet, det är så det fungerar.
Efter att ha upplevt ett vägbygge, som inte var av denna värden, kunde bussen smyga sig ner utför en slänt till en stor gammal byggnad, som visade sig innehålla anor ända från fyrtiotalet.
En gammal skola fick släppa till virket till den lokal, som ser likadan ut än i dag. Familjen Jobs med Pär som primus motor byggde upp en femtio meter lång hall år 1944 och skulle komma att göra namnet Jobs världskänt. För vadå? kunde man fråga sig. Alla hade väl stora hölador här i Västanvik.
Syskonen Jobs började med något så ovanligt som att färga tapeter, dock inte på papper, utan på linnedukar. Därifrån var inte steget långt till gardiner och möbeltyg. Lillasyster ritade blomstermotiv och ett antal schabloner tillverkades och Jobs handtryck var fött.
Det är lite konstigt att uppleva samma procedurer som inte har ändrats sedan starten 1944. Den trettio meter långa linneväven spänns fast på en långbänk och tryckarna häller på färg på schablonen och drar och trycker ner färg.
Det tar nästan en hel dag att göra detta, eftersom det kan vara ända upp till tio olika färger. Det är inte svårt att förstå varför deras tyger kostar tusentals kronor metern.
Det var mycket intressant att, så att säga, följa från ax till kaka. Jag konstaterade att jag får behålla mina gamla gardiner än ett tag. Man kunde givetvis handla i gårdsbutiken och välja mellan olika fina mönster. Jag får nöja mig med att jag har en Jobs ålderstrappa som jag köpt på loppis av någon, som inte visste vad det var. Det visste inte jag heller, förrän jag såg en likadan hängande i den långa ladan.
När vi skumpade vidare på vägbygget, hördes några röster som började fundera på när vi skulle kunna ge kroppen lite energi, så vi kastade om rutten och se där stod Moraklockan med sin förföriska doft av mat.
Det var bara att ta för sig och jag tror, att inte någon var hungrig efter den visiten.
Efter den uppladdningen var det ingen sak att att ta sig de nio milen från Sälen till Mora. Visserligen började vi i fel ände men när Christer rattade in genom Vasaloppsmålet, kunde vi på ort och ställe gå in på Mora-Nisses museum och titta på allt som hade med Vasaloppet att göra.
Jag tittade i alla böcker med olika segrare, men jag fanns varken i början eller i slutet. Men jag minns, att jag var slut när jag kom fram. Det var en lång dag. Det var mörkt när jag startade och mörkt när jag kom fram med en tid som jag aldrig glömmer, 11 tim 58 min 20 sek. Då var resandet betydligt enklare att titta på film och reportage nere i museet.
Bussen tog oss några kvarter runt i Mora, för ett besök att titta på Zorns kullor på väggarna. Det känns skönt att det finns nån som gjort fler tavlor än jag i sitt liv.
För att hinna med allt drog vi vidare till ett besök i Vikarbyn, där en mindre hysteri utbröt. Alla skulle ha Hellströms hemgjorda falukorv. En korv som är dyr, stor och himmelskt god – så är det bara. Vi hade nu hunnit med ganska mycket, men det fanns mer.
Straxt utanför Rättvik, där vägen svänger till Vida Blick, stod kaffetåren och den största bulle jag sett framdukat i den timrade restaurangen.
Mycket bra avslutning trodde vi, men eftersom vi passerade Leksandsbröds lokaler, stannade vi till och kartong på kartong bars ut för att få nya ägare.
Under dagen hade naturligtvis lotter och vinster bytts och den sista biten hem avnjöts i stilla betraktelse om vad vi upplevt under dagen. Jag tror mig veta, att alla var nöjda med dagen trots att det inte blev Västerås.
Väl mött nästa månad till Julbord. Vi kommer med närmare upplysningar när vi smält detta.
Deltagit skrivet och fotat Leif i Nittkvarn
