Paskalampi den 1 juni 2016.

2016-06-03

Den ivrigt sjungande flugsnapparen hälsar mig när jag kliver ur bilen vid Stora Kumlans f.d. skola. Sedan många år tillbaks utnyttjas skolhuset av Ställdalens Naturstudieklubb som klubbstuga.
Jag hänger på mig ryggsäcken med kaffetermosen, kameran och enbensstativet. Tar gåstaven i höger hand som alltid är mitt stöd och trygghet vid vandring i skogen.

Efter en kvart i den stiglösa skogen känner jag mig mer än varm. Sommarvärmen har ju kommit på allvar vilket gör jackan helt överflödig. Kränger den av mig och tänker stoppa jackan i ryggsäcken. Men ack, kameran måste ur först och ge plats. Kameran med objektiv väger fyra kilo så med den hängande runt halsen försvåras gåendet betydligt.

Efter trekvarts vandring når jag målet Paskalampi. Den lilla skogstjärnen jag troget besöker några gånger varje år. Tjärnen ligger som en klar spegel omgiven av den höga skogen.

Något trycker i tjärnens kantvegetation. Plötsligt reser sig en trana och tar till vingarna. Landar på motsatta sidan och promenerar in bland träden. Överraskad som jag blev fick jag endast en bild i skogskanten.

Jag sätter mig på ryggsäcken i närheten av den knipholk jag med hjälp av vännen Bror satt upp i början av april. Holken har inte utnyttjats vilket jag hoppats på.

Jag känner närvaron av lugn i skogen. Trädpiplärkans ivriga sång förhöjer stämningen. En bofink gör sig hörd några gånger och göken kåkkar med ojämna intervaller. En kniphona söker föda på tjärnens motsatta sida. För övrigt råder som så ofta bara stillhet. Det fåtal myggor som har kläckts är inte störande påträngande.

Några flugor är desto mer irriterande. Jag föser undan dem men utan framgång. De små flygfäna tillämpar utmattningsmetoden mot mig och se, dom vinner. Jag får ge upp. Jag kanske får se det positiva i att vara så attraktiv. Kameran i telefonen kommer nu till användning och närbilder tas.

Även en liten för mig namnlös skalbagge engagerar mig.

Lugnet vid Paskalampi ger mig tid fundera över framtiden för denna skog, Storhöjden. Under mina fyrtio år som Ljusnarsbergare har jag tvingats uppleva hur våra naturligt uppvuxna skogar avverkas. Kvar har blivit kalhyggen som bär stora svårläkta sår efter tunga skördare, skotare och markberedningsmaskiner. Därefter planteras gran eller tall som bildar en likåldrig artfattig skog. Pengar väger numera tyngre än hänsynsfull naturvård och är vad som styr skogsbruket. Jag nödgas ibland med stor svårighet och vånda ta mig fram i sådana marker. Det ger mig insikt av hur viktigt det är för framtiden att bevara de rester av naturligt uppkomna skogar som ännu finns kvar.

Storhöjden tillhör de få skogsområden inom kommunen som ännu gör skäl att kallas skog. När jag pratat med folk från länsstyrelsen säger de att Storhöjden finns med i deras bevarandeplan. Men någon garanti kan inte lovas. Pengar är vad som styr. Det kostar stora summor att lösa in skogar.

En sädesärla bryter mina tankar. Två timmar har nu förflutit vid denna rogivande skogstjärn. Min återvandring till det gamla skolhuset påbörjas. Jag ser att tillgången av hjortron kan bli bra om vi slipper markfrost. Humlorna har fullt jobb med att pollinera dem och alla blåbärsblommor.

Mina tankar har svårt att föreställa sig denna fina skog som ett sönderkört kalhygge. Jag önskar verkligen att skogen blir bevarad för framtida strövtåg och rekreation.

Text och foto
Bengt Lundell.