Notdragning i Oltokken

19-07-04
Eftersom undertecknad har kusiner i Tärnaby, är det ett naturligt resmål för mig och Ingrid. Tidigt på midsommardagens morgon satte vi oss i bilen och for norrut. Det blev en lång resa, 93 mil, som tog 12½ timma. Det är bra att åka den här dagen. Trafiken är minimal åtminstone hela förmiddagen.

Framme i Oltokken, Norra Fjällnäs, gjorde vi oss hemmastadda i Gammskolan. Huset är numera bygdegård, men var tidigare byns skola. På övervåningen där läraren hade sin bostad, finns nu 75 m2 gästlägenhet, kallad Bettys våning. 

Vi har varit här förr och har sett de vackra vyerna, ofta från skoter på vintern.

Här finns en ”berg och dalbana” och man kunde se snö på Norra Storfjället i bakgrunden. Det var ovanligt mycket snö den här vistelsen.

Intresseföreningen hade satt upp en affisch, så vi kunde se vad som skulle hända under dagen.

Så tog vi våra packningar och gav oss av i sommargrönskan. Det här är Ballerbron byggd 2015, en 41 meter lång hängbro och totalt över 50 meter. Vattenytan ligger på 581 m ö.h. För tre år sedan var vi här, när bron invigdes. Nu skulle vi över den.

Åtabaken med en del bakar. Forsarna hörs som ljuvlig musik. Namnet Åtabak beskriver att man går från Ballern till Oltokken och nu är vi på väg till Notdragningen. Den här vandringen görs varje år i slutet av juni. Arrangör är Oltokkens Intresseförening, som har bygdegården som bas för sin verksamhet. Man börjar med  Semmelrännet i februari, har Notdragning, Åtabak-promenad från Ballern till Oltokken med guide och avslutar i november med Älgsoppan. Föreningen har också studiecirkelverksamhet i samarbete med ABF i Tärnaby under hösten-vintern.

Här är vi snart över. Bron är 1,6 meter bred för att bland annat snöskotrar ska ta sig över när isen är svag. Den är avsedd både för rennäringen och turism.

Stellan, vår guide, berättade med yviga gester om den frodiga grönskan i blötmyran (blötmyren). Hjortronblommen är på gång kan vi se. Finns det bara en grön färg? Nej, många nyanser i grönt kan vi alla se.

En sådan här promenad gör man ju inte utan rast och vila. ”Rökning” tillåten. Yngst i sällskapet var Ella Stina, drygt året.

PA är förste eldare och äldst bland oss vandrare, men han är fjällvan, vilket märktes.

Det ligger snö på Ryfjället två mil bort. Fjället består av två toppar: Den högsta heter Rivovardo 1413 m ö.h. och den lägre Jokksgaise 1182 m ö.h.

Vandringen på 5 km avslutades vid Saras Vika några hundra meter från Gammskolan i Oltokken. Vi hade passerat några fjällbäckar där vattnet var utan tillsatser och E-nummer. Det var kylskåpskallt och smakade utmärkt. 

Så började då notdragningen med förväntansfull publik. Nu är vi 100 meter lägre än förut. Alla undrar förstås vad som kommer att fångas.

Den här gången fångades fyra fina öringar. Vid notdragningen före fick vi både öringar och rödingar. Nu börjar det vattnas i munnen.

Så styckades fiskarna och det röda fiskköttet lyste i bunken. Här väntar godsakarena på kokning.

Så gjorde man upp en ordentlig brasa med galler, så att den kunde fungera som spishäll. Vana ortsbor höll grytorna kokande. Det är inte första gången de här damerna tillagar fisk i naturen.

Nu var det bara att hugga in på läckerheterna. Ni läsare kan tyvärr inte känna doften av de kokta öringarna. Bara om man varit med och själv tillagat sin nyfångade fisk nere vid bäcken eller älven, vet man hur underbart det smakar.

Tänk att färsk fisk kan smaka så bra. Några typiska tillbehör fanns också med. Det hade inhandlats mjukkakun och färsk ko-ost, allt lokalt och det gjorde ju inte den läckra måltiden sämre precis.

Restaurang Oltokken med hungriga gäster. Ingen lyxrestaurang kan vinna över det här.

Kvällen avslutades med strålande sol och inga mygg hördes ina i luften. Myggmedlet vi hade med oss, kunde ligga kvar i ryggsäcken.

Morgonen efter var det kallgrad. Brrrrr. Redan? Eller ska man kanske säga fortfarande, eftersom det var midsommar? Och vilken midsommar sen. På söndagen företogs den långa resan tillbaka till Kopparberg.

Konstigt förresten, att det var så långt. Kopparberg ligger ju bara tre mil öster om Tärnaby. Fast det är förstås inte samma som där vi bor.

Foto och bildtexter och information: Bo Kempegård
Sammanställning: webmaster Kopparbergarn