Nostalgisk ”fågelskådning”

2020-05-10
Vid lördagens frukost togs beslutet att så snabbt som möjligt komma iväg ut i naturen. Det är ju på morgonen som fåglarna är som mest sjungsugna. Nittbo bestämdes som mål.

Ställde bilen där vandringsleden Ljusnaren runt går in i skogen.

Det är en fin stig. Solen silade ner genom grenverket. Vandringen gick sakta mot målet. En av orsakerna att man vandra i naturen är ju att upptäcka vad som växer på marken och hörs i luften.
Ett par hinder fick oss att träna balansen. Senvinterns och vårens stormar har satt sina spår.

En gran kunde vi kliva över men nästa fick vi ta en omväg kring. Den sista hade bara haft ett tunt täcke av mossa och gammal förne på en sten som fäste för roten.

Ett bestånd av lummer efter stigen hade börjat få ljusa skott.

Skogen övergår till myrmark när vi börjar närma oss Nittälven.
Här träffar vi på pors och skvattram.

Porsens hanblommor är rödbruna och färgar myren gulbrun nu när solen skiner.

Skvattramen börjar också få små knoppar. Båda dessa är utmärkta till att krydda midsommarsnapsen med.

När man kommer ut på den riktiga blötmyren går man på mycket gamla stockar. De har multnat bort på en del ställen men är fortfarande stadiga att gå på. Vad jag förstår har det en gång varit en körväg över myren och ner mot Salbo.
Men så långt går inte vi.

Över Nittälven går den vackra och stabila bron.

Man kan känna sig helt lugn när man passerar över bron.

Nu har inte älven långt kvar på sin väg mor Ljusnarn. Skall man följa den längre måste det ske med båt eller kanot. Myren skall man nog inte försöka ta sig fram på.

Så är vi framme vid Nittbo.

Trötta ben vilar ut vid grillplatsen och termos och smörgåsar avnjuts.

Lite gnäll blir det när vi upptäcker att någon har lämnat sina sopor kvar under golvet till vindskyddet. Ett plus är det fina dasset.

Det var nu vi skulle höra all fågelsång men vi var nog ute lite försent på morgonen. När vi var aktiva fågelskådare ringde klocka 4-5 på morgnarna. Nu hörde vi bara bofink. Nere från Salbosjön hördes Smålom som snart kom flygande över oss ner mot Ljusnaren för att fiska.
Men det blev en fin stund i solens värme innan vi började gå tillbaka. Efter några 100 meters promenad hörde vi barnröster från lägerplatsen vid Nittbo. Förmodligen fanns det vuxna med också. De hade kommit från R63 via Salbo.

Det går inte fort tillbaka till bilen. Passar på att njuta av den fin naturen som är slutet på det stora naturreservatet Nittälvsdalen.
Möter en som har mera bråttom på väg att springa Ljusnarn Runt.
Åter i bilen med siktet ställt på Ställdalen. Då kommer SMS:et som informerar om att det brinner i naturreservatet vid Dansarbacken. Istället blir det nu att via Kolbron ta sig till naturreservatet Kaljoxadalen.

När vi är nästa framme vid Dansarbacken står det en man efter vägen. Han har ett bälte med utrustning på sig och i det är en ”kälke” med mätinstrument fastspänt. Kopparbergarn är ju som vanligt nyfiken och stannar.

Mannen heter Markus och var dansk. Han arbetar åt ett företag i Lund som håller på att mäta grundvattennivån på uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län. På sin mobil visar han hur det ser ut under ytan. Tyvärr är skribentens kunskaper i danska inte så goda så det blev inget långt samtal.
Färden fortsatte. Avslutet blev vid branden av Eskils koja som redovisades i lördagens Kopparbergarn.

Kontakt togs med Kjell Store på länsstyrelsen som är ansvarig för naturreservaten i Ljusnarsberg. Han gjorde efterforskningar och hörde att det varit en mycket högljudd fest nere i dalen under kvällen och natten i lördagen. Det hördes ända upp till St Uvbergs by. Förmodligen är det svaret på början till branden.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell