Morgon vid Långtjärnen.

2015-04-21

Långsamt börjar medvetandet om tid och rum smyga sig på. Den goa sängvärmen får mig att sträcka min lekamen i dess längd, känna att nattsömnen varit god och njuta av att vara till. Försiktigt öppnar jag ett öga och sneglar mot sängklockans visare som just passerat fyra. Genom sovrumsfönsteret ses nattens mörker föra en ojämn kamp mot det tilltagande gryningsljuset. Måndag. Jag har kvällen innan bestämt vårens tredje besök till Långtjärnen.

Morgongröten med lingonsylt intagen. Med ryggsäcken packad, kameran och kikare hängande över axeln och vandringskängorna ordentligt snörade bär det av.

Klockan sex är tjärnen nådd efter en timmes dryg skogspromenad i bitvis besvärlig terräng. Morgonens första överraskning möter mig.

Ett ihärdigt något svagt trummande i knappa två sekunder som upprepas med korta intervaller. Min hjärna registrerar Mindre Hackspett. Vår faunas minsta spett som jag endast vid ett fåtal tillfällen träffat på i vår kommun under mina trettioåtta år här. Men var sitter den? Jag står på ett sankt skogsparti bland en mängd torra träd. Så småningom observerar jag spetten högt i en torraka. Lyckas få några dåliga bilder som bevis på min obs.

Väl nedslagen på ryggsäcken invid tjärnen har jag sällskap av en ensam kniphona på vattnet. Några dagar tidigare möttes jag av en helt annan bild. Fyra knipkallar och sju dito damer. Några gräsänder, en grönbena och två tranor. Men då var tjärnens södra del fortfarande isbelagd så den öppna vattenytan var begränsad. Efter en stund trumpetade tjärnens trogna tranpar från södra delen. Nu var det bara att vänta och hoppas på ett möte. En spillkråka slog till i tallen intill mig och lät höra sitt jamande läte. En större hackspett underhöll med trummande och orrarna porlade från norr. Fem tranor passerade över norränden av tjärnen. Ljudet av en drillande gärdsmyg når mig. Den lilla fågeln med sin rättuppstående stjärt som konkurerar med kungsfågeln om att vara minst i vår fågelfauna. Men var är Knipkallen? Han borde bevaka sin knipbrud som troligen snart lägger ägg med hans gener i tjärnens knipholk.

Efter en dryg timme kom det ståtliga tranparet spatserande.

Jag tilläts ta några bilder. Tyvärr anser tranorna mig som ett ovälkommet inslag i deras livsmiljö. Började röra sig oroligt. Gav upp sitt ilsknaste tranrop och tog till vingarna.

Nu landade knipkalle och ett gräsandpar på vattnet framför mig. Han fjättrade sig ganska måttligt för sin brud och började putsa fjäderdräkten. En tilltagande och kylande vind från norr fick mig att dricka det sista varma ur termosen. Två timmar vid Långtjärnen denna morgon har nu gått. Tid för uppbrott.

Nästan direkt finner jag ett bäverkranium i tre delar i mossan. Tar upp det. Synar.

Vilka tänder. Vassa som stämjärn. Tänderna i underkäken är förvånandesvärt långa. Området kring tjärnen har för en del år sedan varit tummelplatsen för bäver. Ett enormt plockepinn av fallna träd bär spår av detta. Tyvärr faller inte sådant bävernöje alltid i god jord. Det konkurrerar med andras intressen.

Väl uppe på en höjd ser och hör jag tranparet cirkla över tjärnen. Frid och ordning är nu återställd efter mitt störande inslag denna måndagsmorgon.

Text och bild
Bengt Lundell