Möjlighet till självhushållning – 
en bok där handlingen är förlagd till Kopparberg

2021-08-10

I NA stod det nyligen om en bok med handlingen förlagd till Kopparberg. Jag blev förstås intresserad och tog kontakt med författaren Karin Jansson, för att få veta mer. Så här kom svaret:

Jag är född 1982, uppväxt på en bondgård i byn Stora Skedvi i Säters kommun i Dalarna. Jag har alltid tyckt om att skriva och det gjorde att jag utbildade mig till journalist. Drömmen om att skriva en bok har funnits sedan barnsben och för sex år sedan fick jag ett manus antaget av ett förlag. Det var en serie som heter Byvalla, som handlar om en liten fiktiv by på landet.

Jag har sedan dess skrivit sju böcker, en del är endast utgivna som ljudböcker och andra som både ljudböcker och tryckt bok. Gemensamt är att de alla utspelar sig på landsbygden och ibland både i landsbygden och en större stad. Jag skriver i en genre som kallas feelgood, lättsamt och humoristiskt om vanliga människors umbäranden.

Eftersom jag är uppväxt i en liten by på landet har det fallit sig naturligt att skildra just landsbygden. Med ”Möjlighet till självhushållning” ville jag ge mig på att skriva om en verklig ort och därför sökte jag mig utanför länsgränsen, där jag inte känner någon, för att inte riskera att någon tror att jag skriver om just dem.

Kopparberg/Ljusnarsberg har intresserat mig länge. Jag såg dokumentären ”Nationens hjärta” för några år sedan och har även läst en del negativ omskrivning om kommunen, t.ex. när Ljusnarsberg utsågs till Sveriges sämsta skolkommun.

Genren feelgood utspelar sig ofta i en idyllisk landsbygd och jag tycker att det är viktigt att även lyfta bruksorterna, som också tillhör den svenska landsbygden. Att skriva om Kopparberg kändes som en rolig utmaning, att balansera det fina med orten med de problem som målats ut i media. Jag sökte intervjupersoner i en facebookgrupp och har mailat med ett par personer på orten för att ta reda på hur de tycker att det är att bo i Kopparberg.

Slutsatsen blev att boendeorten alltid är vad man gör den till, det vill säga att om man bosätter sig på en mindre ort så får man vara beredd på att själv hjälpa till för att skapa den vardag eller det kulturliv man vill ha. Det är också en insikt som en av karaktärerna i boken, Kajsa, får under handlingens gång. Hennes bild av Kopparberg är till en början ganska negativ, men hon ändrar uppfattning ju mer hon lär känna orten.

Möjlighet till självhushållning handlar också om den stora flytta ut på landet-trenden som uppstått i pandemins spår. En fjärde grön våg. I veckotidningarna målas livet på landet ofta upp som en idyll medan vi som bor på landet vet att det kan vara slitsamt, att djur kan rymma, vatten frysa, kålmaskar kan äta upp en hel odling och vissa dagar står man och gräver i landet i spöregn och undrar varför man inte bor i en lägenhet i stället …

Jag har fått ett par kommentarer om att boken borde användas som guide för stadsbor som har en idealiserad bild av landet, det tycker jag var roligt!

Och jag har förstås varit flera gånger i Kopparberg och gjort research. Det var tråkigt att höra att pannkakhuset lagt ner, det finns med i boken och jag tycker att det var ett fantastiskt ställe.

Text och foto: Karin Janssons egna

——————————————————

Kopparbergarns kommentar:

Jag köpte boken genom Bookia och har läst nu.
Språket är ledigt och lättläst, även för en sådan som jag själv, som är långsamläsare och personerna framträder tydligt som individer. Man får följa deras funderingar, lyckanden och misslyckanden och visst känner man för dem. De blir som ett slags bekanta, som man följer i deras vardag. 

De är egentligen ganska så olika. Kajsa är eftertänksam och planerar för vad som ska göras, medan Basse lever ut sina känslor och önskningar och blir lite ”hoppa till” ibland, som när han skaffar både växthus att sätta upp och några höns utan att Kajsa har en aning om det.

Man får följa både gatorna och affärerna i Kopparberg och visst känner man igen sig; biblioteket, ICA, Lofthuset med våfflor och mycket mer. 

Men livet är inte så enkelt, utan går i krumbukter och nya och gamla möten påverkar känslorna. Man kan inte reparera, genom att bara plåstra över vare sig trasiga hängrännor eller känslor och ibland behövs mera drastiska åtgärder, för att livet ska kunna gå vidare. Både Kajsa och Basse verkar i alla fall nöjda till slut med utvecklingen och accepterar livet som det är och har blivit.

Möjlighet till självhushållning är både intressant, givande och underhållande och mycket läsvärd.

Inger Aftonljus