Minnen från istiden

2018-12-31

Alla blir vi äldre, dag för dag, år från år, det är sant. Och lika sant är det att vi alla varit yngre. En del av oss har till och med varit mycket yngre, men det var länge, länge sedan, om än inte på den tid vi vanligen kallar istiden.
Nej, när jag nu skriver om istiden menar jag bara den tid på året, som sjöar och vattendrag blir täckta med islager som bär en människa. Sådan bärighet kan uppstå redan när istäcket är ett par, tre centimeter tjockt, men då måste det vara ren kärnis, fri från blåsor och sprickor och den som ger sig ut måste vara mycket försiktig och uppmärksam. Vid fyra centimeter är det tämligen tryggt att vistas på mindre sjöar och tjärnar, men man måste alltid vara vaksam vid ställen, som till exempel inlopp och utflöden, där vattnet är i rörelse och isen kan vara betydligt tunnare.
Vid all vistelse på isen måste man bära isdubbar för att kunna ta sig upp om man ändå skulle råka falla igenom. Att ha en ispik att känna sig för med är också nödvändigt, liksom att aldrig ge sig ut på isen ensam.
Fast allra säkrast är det förstås att inte ge sig ut på sjön över huvud taget. Å andra sidan missar man ju då många intressanta och minnesvärda upplevelser, och kanske ett och annat riktigt äventyr.

På den tidigare delen av istiden, då när isen ligger klar och blank innan snön kommit, ser man ibland folk på långfärdsskridskor som tar sig en tur i grupp, med all rekommenderad säkerhetsutrustning och gärna tillsammans med ”erfaren ledare” i spetsen. De ska egentligen inte behöva råka ut för några dramatiska händelser, men gör det förstås ändå ibland, fast med inlärt beteende och rätt utrustning slutar dessa turer i allmänhet bra.

Också mina egna isäventyr har slutat lyckligt, åtminstone hittills, men det har funnits tillfällen då jag bokstavligt talat varit ute på svag is, fast det var ju på den tiden som jag var ung och kanske också lite dumdristig.

Farligast var det förstås på de första tunna isarna på förvintern, men också på den sista vårisen, som visserligen kunde vara tjock, men som var porös och saknade bärighet. Å andra sidan var det ju då som längtan efter isfisket var som störst.
Kanske håller det nu, åtminstone på någon liten skogstjärn – åtminstone i någon skuggig vik? Alternativt: Kanske kan man komma ut en gång till – innan isen går?

Ett år smällde det till och blev kallt i slutet av november, och tillsammans med äldste sonen gav jag mig ut för att angla gädda den första advent. Vi valde en mindre tjärn, som var känd för att vara rik på fisk, men innan vi satte igång fisket, prövade jag isen noga.
Visst knakade det under fötterna och blev sprickor i isen där man gick, men isen höll – åtminstone första gången man gick över den. Men när jag försökte att gå tillbaka efter mer utrustning, var det inte möjligt. Jag såg isen brista framför mig och kunde med nöd och näppe kasta mig åt sidan, så att jag hamnade på orörd is. Den dagen och den tjärnen var tydligen ingen passande kombination, så vi for vidare till en annan tjärn, som visade sig betydligt säkrare.
Hur det gick med fisket? Inget att skryta med, men heller inget att skämmas för, men några gäddor hade vi med oss hem.

En annan gång, då det var riktigt kallt, ja så kallt att den tilltänkta fiskekompisen backade ur, bröt jag mot en av huvudreglerna och gav mig ut på egen hand, till en tjärn långt in i skogen dessutom.
Ja det var så kallt att fisket blev onjutbart och jag gav mig hemåt igen. Och jag skyller väl på kylan att jag var dum nog att bryta ännu en regel.
Fast jag var väl medveten om var de farligaste ställena finns, beslöt jag mig ändå att ta genvägen över en sådan plats, en bäckmynning i en liten tjärn som jag tidigare samma dag korsat på ett säkrare ställe. Men nu brast isen under mig och jag hann visserligen kasta mig undan faran också denna gång, åtminstone nästan. Ena benet hade hälsat på nere hos Näcken!
Nu var det bråttom att komma till bilen som skulle ta mig hem till värmen. Men jag hade inte gått många steg förrän jag insåg att min våta fot skulle förfrysa långt innan jag kommit fram. Så det var bara att sätta sig i snön och ta av mig på båda fötterna, hälla ur vattnet ur stövelskaftet och sätta en torr socka på den fot som skulle tillbaka i en blöt stövel. Den torra foten fick klara sig med att behålla en enkel socka i stället för de två som den tidigare haft.

På så sätt klarade jag mig fram till bilen, som jag dock fick skotta fram från platsen där jag hade ställt den. När jag ”parkerade” hade jag klämt in bilen rätt så ordentligt i snökanten, dels för att inte stå i vägen för skogsarbetarnas fordon och arbetsmaskiner och dels var jag ju säker på att de skulle hjälpa mig loss om det behövdes.
Det var bara det, att temperaturen under några få timmar hade fallit till minus arton grader, och skogsjobbarna hade avbrutit sitt arbete för dagen. Hem kom jag dock till slut, efter att ha skottat mig varm med en brädstump!

Isarna kan också bjuda på faror som kan få även den erfarne att bokstavligt talat komma på fall.
Ett snötäcke kan vara nog så förrädiskt, eftersom det döljer isens yta som annars kan avslöja sådana ställen där isen är försvagad. Efter ett mildväder kan vatten på isen göra samma (o)tjänst, det blev jag själv varse en gång.
Plötsligt kände jag att jag gick i en nedförsbacke, som var så hal att jag inte kunde stanna, och plötsligt stod jag med vatten upp till armhålorna! Jag hade gått ner i en så kallad vindbrunn, som kan uppstå just när vinden sätter vattenskiktet ovanpå isen i rörelse. Den här gången hann jag aldrig bli rädd, för det gick så snabbt, och dessutom visste jag att det inte var djupare där, än att jag skulle bottna, och då är det inte så svårt att ta sig upp igen, åtminstone om man har isdubbar.

Långfärdsskridskor har jag aldrig ägt några, men ibland har det väl hänt att ett härligt vinterväder lockat mig ut på tur utan att fisket gett mig anledning, dock aldrig ensam.
På en sådan utflykt var vi tvungna att passera strömfåran genom en mindre sjö, och fastän isen var betryggande tjock på andra ställen, iakttog jag extrem försiktighet, medan isen blev tunnare och tunnare, ända ner till endast tio cm, innan den ökade igen och faran var över – trodde jag.
Plötsligt fanns ingen is under skridskorna, och jag for rakt ner i ett hål. Ja, ett hål, som jag kunde ha försvunnit hel i, om inte min numera tunnformiga kroppsprofil satt stopp på mitten. Isen var stark runt om hålet, så det var bara att häva sig upp. Något ombyte hade jag inte med mig, så det blev bara att fortsätta åkningen som planerat. Tursamt nog rådde denna gång ett betydligt behagligare vinterväder, än den gången som jag gick genom i bäckmynningen, så det var inte något större problem. Men varför gick jag igenom? Jag hade passerat strömfåran med god marginal, men kanske en stor sten tvingade en del av den i en annan riktning och upp mot ytan på ett sätt som tärde på isen underifrån?

Kanske var den farligaste episoden bland mina istidsminnen ändå på våris, som ju har rykte om sig att vara förrädisk. En fiskekamrat från ”stan” ringde och frågade mig om vi kunde ta vinterns sista angelfiske en helg i slutet av april, och jag lovade att så att säga kolla läget vid det tilltänkta fiskestället.
Isen var visserligen tjock, men vattensjuk och pipig, så egentligen borde ingen människa gå ut på den. Men väderleksrapporten lovade stark kyla under natten, så det borde gå.

Påföljande morgon var vi på plats i gryningen, men för att komma till den vik där vi ämnade fiska, måste vi gå tvärs över sjön. Allt gick bra i början, men jag provade isen för vartannat steg genom att hugga till kraftigt med isbillen. Så länge ett sådant slag inte gick igenom istäcket, så var det säkert, det visste jag av erfarenhet, och vartefter vi lämnat stranden bakom oss släppte jag lite på försiktigheten, och det började bli långt mellan provhuggen.
Men så plötsligt, var motståndet svagt, och jag kände, att nu hade vi en enorm tur, som upptäckte detta.
Jag provade några försiktiga steg till vänster. Lika illa! Isbillen högg varje gång igenom direkt. Några steg åt andra hållet gav samma resultat, så det återstod endast att retirera. Men även bakom oss var isen lika svag, så efter en kort diskussion valde vi att fortsätta framåt!
Med isdubbarna redo runt halsen och livlinan hängande utanpå ryggsäcken och med provhugg före varje steg, tog vi oss över den centrala delen av sjön och fram till andra sidan där isen var lite starkare.
I ljuvligt vårvinterväder genomförde vi det årets sista angelfiske med gott resultat, men ingen av oss hade lust att riskera livet för att ta oss tillbaka den väg som vi kommit, så det blev i stället en mödosam omväg genom snårig och obanad terräng. Men den tog oss i alla fall så småningom tillbaka till utgångspunkten.

Vid ett helt annat vårfiske, vid en helt annan sjö, men med samma kamrat, gick själva fisket ganska dåligt och medan vi väntade på hugg gick vi upp på land där vi gjorde en brasa och åt vår matsäck. Det var varmt och gott i solen och man slöade till lite efter maten så uppmärksamheten var nog inte direkt på topp, när ett angeldon plötsligt löste ut och ljudet från knallkorken satte fart på oss båda.
I den tämligen branta sydsluttningen blev det ordentlig fart på kliven, och lite tävlade vi väl också om att komma först till rätt plats.
Nu är det ju så här med våris, att den kan bli ”landlös” vilket innebär att isen närmast stranden försvagas genom både direkt solvärme och reflekterad värme från stranden, och det var precis vad vi råkade ut för. Jag själv var vid den här tiden inte så tung, medan min kamrat var i hundrakilos klassen och detta fick till följd att isen bar mig, men inte honom. Men en hundrakilos bjässe som fått upp farten stoppar man inte så lätt, så han hann ta flera steg innan han slutligen blev stående till midjan i iskallt vatten!
Ute på sjön var det fortfarande säker is, så jag fick ensam ta upp angeldonen, medan min kamrat vadade i land och försökte få sina byxor hjälpligt torra vid elden.

Låt mig till sist berätta om en händelse som bara har svag anknytning till vinterfiske, och som kanske mest av allt liknar en skröna från Bergslagsskogarna.
Jag hade återigen sällskap av samma kamrat, som jag nämnt här ovan, och vi var återigen på fisketur. Eller rättare sagt hade vi redan avslutat morgonens fiske efter abborre i en sjö, som trots sin befolkning av stora abborrar, kallades Fisklösen. Kanske var det bara en otursförföljd fiskare som en gång gav den det namnet.
Vi var på hemväg från sjön och vi gick i gles gammelskog, med rester av vinterns snötäcke utspridda i mossan. De ljusa snöfläckarna hade i sin tur fläckar av något som inte kunde vara annat än fågelskit, och vi förstod att vi kommit in på ett område som tjäder utnyttjade som spelplats.

Vi fortsatte hemåt, pratande och skrattande, när jag plötsligt får syn på en tjädertupp, som stående på en gammal mossig stubbe, genomför sitt korta sångstycke.
Det är långt fram på förmiddan – är det kanske fråga om en spelgalen tupp?
Vi stannade till och tittade, lyssnade. Där kom knäppningarna, klunken och sisningen, upprepade gång efter gång, och varje gång den sträckte hals och sisade, kunde man ta några försiktiga steg närmare utan att fågeln gav sig av. Det sägs att under själva sisandet är tjädern både blind och döv. Men däremellan måste man stå blick stilla och tyst. Så vi fortsatte ryckvis allt närmare den praktfulla fågeln.
Hur nära kunde man komma? Kunde vi fånga den, och i så fall hur? – Jag hade ju isborren …

Det var på den tiden, som en isborr hade en slags halvrund skopa i änden i stället för en lång spiral. Skopans främre kant var rakbladsvass och skulle nog kunna döda om den träffade rätt.
Bärande isborren som ett spjut, tog jag mig allt närmare den spelande fågeln, medan kamraten stannade bakom en granstam för att därifrån följa händelseförloppet.
Jag var nu på endast tio meters håll, och fågeln verkade allt oroligare ju närmare jag kom, men den fortsatte spela. En framryckning till, men sen måste jag nog ta chansen.
Den knäppte med näbben i samma ökande tempo som tidigare, så kom klunken och nu…
Jag vräkte iväg isborren med all kraft, siktade på bröstet och föreställde mig att den vassa eggen skulle nå ända in i hjärtat.
Men en isborr har inte bara en skärande del. I andra änden sitter vevarmen, och när den passerade min axel slog den i lite lätt, inte mycket men tillräckligt för att isborren skulle ändra riktning!
I stället för att träffa tjädern, slog skopan in i stubben som den stod på, och hela borren blev stående i en lodrät ställning.

Det sägs ju att man kan hypnotisera en höna, så att den kan verka som förlamad, genom att lägga henne på marken och rita ett streck rakt framför näbben. (Ja, jag provade det själv som barn, och nog tycktes det fungera då.) Inte vet jag vad som den här tjädertuppen upplevde med isborren stående som ett streck framför sig. Kanske blev han verkligen paralyserad som en höna, men han blev i alla fall stående, tyst och orörlig med näbben rakt upp.
Jag vet inte heller hur lång stund det tog innan jag själv reagerade, tog de sista snabba stegen fram och grep tjädertuppen med båda händerna om halsen!
Hur det gick sen? Ja, vad gör man med en vilt flaxande tjädertupp, som piskar en med vingarna och med sin kraftiga näbb nyper en blå i händerna?
Man släpper den förstås och ser den flaxa iväg mellan stammarna, för allting annat skulle ha varit allt för makabert att berätta här.

Björn Öringbäck