Mikael Sundström, biodlare

16-06-05

(bild 1)
Varför väljer man att bli biodlare och att omge sig med insekter som surrar och kan stickas om det vill sig illa?
Alla har sina skäl men Kopparbergs storodlare Mikael Sundström gjorde en gång i tiden ett modigt val. Han berättar att han var intill panik rädd för getingar och bin. Så kunde det ju inte fortsätta utan han bestämde sig för att utmana rädslan och skaffa sig egna bin. Efter en kurs så kom den första bikupan och placerades på familjens villatomt i centrala Kopparberg. Det var 2001. Det var starten på en hobbybiodling som nu vuxit och blivit yrkesodling. 2004 bildade Mikael företaget Bergslagshonung. Då hade kupantalet ökat väsentligt. Flera kupor stod fortfarande i trädgården, andra var utplacerade på ett par andra ställen. Mer utrymme krävdes och familjen hittade ett stort hus i Bånghammar och flyttade dit 2006. Så småningom släppte han sitt jobb på Ovako i Hällefors och blev storbiodlare i Kopparberg istället.

Hans fru Anna är också delaktig i biodlingen. Hantlangare, kallar hon sig men Mikael menar att hon är en duktig och kunnig biodlare och medhjälpare.
Det är skillnad på hur man sköter bin i en hobbyverksamhet och i en yrkesodling. Ju fler bisamhällen man har desto mera rationellt måste man jobba. En praktikperiod på LP.s biodling i Värmland där Mikael fick sköta 600 samhällen var en hård men bra skola. I dagsläget besöker han sina kupor 7 gånger årligen. Det är många tunga lyft som ska göras när skattlådorna ska hämtas hem. Skattlådorna är de delar av kupsystemet där bina lagt honungen. För att inte blanda djurhållningen från livsmedelshanteringen lägger man ett spärrgaller så inte den lite större drottningen kan ta sig dit och lägga ägg.

Allt är inte frid och fröjd med en biodling. Sjukdomar och kvalster kan härja. Mikael är bitillsyningsman för Ljusnarsbergs församling, Guldsmedshyttans församling och gamla Ramsbergs församling. En bitillsyningsman är Länsstyrelsens förlängda arm och står för kunskap och service till biodlarna och är den som ska kontrollera att inga allvarliga bisjukdomar finns. Alla biodlare fruktar den amerikanska yngelrötan. Då gäller bara en enda och radikal behandling: bränn allt!! Mikael har inte sett till någon sådan under alla sina år som tillsyningsman.
Om man vill flytta sina bikupor, bin eller biredskap över en församlingsgräns så måste allt besiktigas av bitillsyningsmannen först och få godkännande. Om Sveriges bisamhällen dukar under av sjukdomar så uteblir pollinering och det är en nationell ekonomisk katastrof. Mikael berättar att värdet av producerad honung i landet står för runt 10% av vad bina producerar. resten är vad pollineringen ger.
Det kräver stora investeringar när man bygger ut en verksamhet. En helt ny slunglinje är i slutfas av installering. den har blivit möjlig genom investeringsstöd från Länsstyrelsen och Jordbruksverket. Genom att mycket kommer att skötas automatiskt kan honungens renhet garanteras och biodlaren blir inte utsliten av tunga lyft i slungrummet.

Bidrottningarna är av stor betydelse. För att säkra att Mikael har tillgång till bidrottningar av god kvalité och med önskade egenskaper så har han en egen drottningodling.
Försäljningen av biredskap såsom ramar, burkar, slöjor, kläder, handskar, vax mm sker i ett särskilt litet hus på gården och kunderna kommer ibland långväga ifrån.
Vad gör han då av all honung? Jo, den säljs till affärer i Kopparberg och Hällefors och även till privatpersoner. Mjödtillverkningen i Hällefors har Mikaels honung som ingrediens. På Systemet finns produkten Bergslagsmölska som likaledes tillverkas av honung från Bånghammar.
Mikael säger att det finns många missuppfattningar om bin. De går aldrig någonsin på saft, kakor eller bullar. Inte heller är de intresserade av sommarens grillning. Det är getingarnas domäner. Bina håller sig till blommor.
Han skulle gärna se att det blir fler biodlare i bygden. Här finns plats för många fler! Ett tips är att börja gå en kurs. Det gjorde ju Mikael och resultatet blev en succé.

Text och foto: Birgitta Palm Andersson