Med ryggsäck i Nittälvsdalen

2020-05-03
Lördagsfrukost, som vanligt Bengts uppdrag. Dagens planering. Enhälligt beslut. Vandring i Nittälvsdalen efter lunch.
Vi börjar med att besöka mosippslokalen. Endast två stycken blommor och det ser inte ut att bli några fler. Något år har vi räknat till 25-30 stycken. Blir lite ledsen och besviken. Det är ju så många som gläds att få besöka och titta på dem varje vår. Den är väldigt ovanlig här.
Vi vänder tillbaka och nu är Dansarbacken vårt mål. Uppmärksammar att det är ovanligt många bilar efter vägarna. Vi brukar kunna åka många mil utan att träffa på någon annars.
Vid Dansarbacken tömmer vi bilen på ryggsäck, vandringsstavar och kameror och så börjar vandringen.

Vi väljer att börja gå mot Määrjärvi som tillika är en del av postleden.

Står en stund på bron över älven och njuter resultatet av förra årets slåtter.

Ett par med två hundar ämnar ta sig en kaffestund där.
Vi vandra på en smal kam mellan Nittälvens fåror. Vänder mot norr. Kommer så nära besökarna på ängen att vi kan säga hej utan att skrika.
Nu går stigen in i en gammal och lite risig skog. En taltrasts variationsrika sång följer oss en lång bit. På höger sida ser man ut över en hackslogsäng med många års förne och för Nittälven typisk terräng. Tuvor med djupa mellanrum. Strängt taget omöjligt att ta sig fram.
På vandringen passeras flera små myrar och långa spänger. Det gäller att hålla balansen.

På en fastmarksholme i myren kan man se denna vackra stenformation.

Ute på momarken växer det gott om fönsterlav som nu har tagit upp vätan som kom ner i början på veckan. Det ligger som mjuka gråvita kuddar i lingonriset.

Så var vi framme vid nästa vägval. Vi väljer att vandra mot söder. Den stigen är inte så vältrampad som den mot Määrjärvi men valet är medvetet.

Vandringen sker i gles tallskog. På vänster sida har vi Komoramossens södra del. Än har det inte börjat grönska men den är ändå vacker med sina olika bruna och gula nyanser.
Delmålet som hägrar är en bänk på en hög ås. Kaffe och smörgås smakar alltid extra gott i skogen.

Vi slår oss ner på bänken och njuter. Pausmusiken står Bofinken för.

Här möter Nittälven upp igen och kommer nu att följa oss mot slutmålet. Det blir en lång paus innan vandringen fortsätter.

Fortfarande går vi i gles gammal tallskog. Den har fått den karakteristiska grova barken som har så många bruna nyanser. Det är sådan bark som är perfekt till barkbåtar.

Ett hinder dyker upp. Över stigen har en imponerande tall lagt sig som rotfälle. Som tur är går det lätta att gå runt.
Vi njuter av vandringen. Det är mycket lättgått på tallheden.
Snart är vi vid målet. Är lite snärjigt sista biten. Halvmeter hög ljung och buskar gör att man får lyfta fötterna högt.

Men vi kämpar på och når ett litet vindskydd alldeles vi Nittälvens strand. Termosen får släppa till utav sitt innehåll och smörgåsasken likaså.

Här har älven en av sina små forsar så det är inte tyst. Det är bara naturens ljud som vi människor så väl behöver ännu mer i dessa tider.

Så börjar vandringen tillbaka. Man kan kanske tycka att det blir trist att gå fram och tillbaka men man får ett annat perspektiv och ser andra saker från ett annat håll.

Den här fantastiska stenen låg som en av naturens installationer ner mot Komoramossen.

På återvägen kom även hindret till nytta. En stunds meditation och vila kändes inte dumt.

Där vi drack första kaffet tömdes termosen på sista dropparna.

En stillsam och eftertänksam vandring tog oss till Dansarbacken. På andra sidan älven med ett hundratal meter kvar hägrar bilen. En fin vandring blev en kompensation för besvikelse med Mosipporna.
Över bron förbi källan nådde vi bilen. Det var riktigt skönt att sätta sig på sätet och åka tillbaka till Ställdalen.

P.S. I morse fick vi en riktig glädjeupplevelse. En flugsnappare inspekterade en holk för eventuell bosättning. Nu börjar det kännas som vår trots att värmen är minimal.

Text och foto: Thyra och Bengt Lundell.