Love Salminen
14-07-09
Det finns så många intressanta människor i våra trakter. Ja, om man tänker efter, så är det nog allihop, var och en på sitt sätt – eller på många sätt. En av dem heter Love Salminen och bor i Ställberg. Kopparbergarn har varit på besök för en intervju som utvecklade sig till ett långt och innehållsrikt samtal. Så nu tänker jag berätta lite om honom, men vilken Love ska jag välja? Krigsbarnet som kom till Sverige? Trettonåringen som hade streck i träslöjd, som fick stå ofta i skamvrån, och som hoppade 6,99 meter i längdhopp? Elitidrottsmannen, formgivaren, målaren, poeten?
Det är väl som tavelmålaren de flesta här tänker på Love, och många såg några av hans verk i Ställbergs Folkets Hus i samband med att ungdomsstipendiet delades ut där. Men låt mig återberätta en del av vad jag fick veta under vårt samtal.
Love föddes alltså i Finland för snart 80 år sedan och när Finland drogs in i kriget fick han, som många andra finska barn, resa till det neutrala Sverige. Här började han också skolan. Språket var inte något större problem eftersom han var uppväxt i svenskbygd, men han minns att han tyckte det var lite konstigt att han som pojke också skulle ha syslöjd på schemat.
– Det har jag i alla fall haft nytta av, säger Love. Jag kan klara mindre syjobb på egen hand om det behövs.
Efter kriget kom Love hem till Finland igen, men det var till ett land som fått betala dyrt för freden och där fattigdomen var utbredd. Som trettonåring fick han börja arbeta på bruket och ta hand om sig själv.
– Mina föräldrar hade inte råd att ha mig boende hemma längre, förklarar Love.
Skoltiden, som han då nyss hade lämnat bakom sig innehöll inte heller enbart glada minnen.
– Jag fick skämmas mycket och stå i skamvrån, säger han. Läraren behövde inte ens säga åt mig, han bara pekade på hörnet och då gick jag dit och ställde mig.
– Men jag hade faktiskt nytta av den tiden också, fortsätter Love. Jag stod och gjorde tåhävningar och blev på så sätt väldigt stark i ben och fötter. Det resulterade i att jag som trettonåring hoppade 6,99 meter i längdhopp. Jag var nog bäst i Norden då.
– I träslöjden gick det däremot inte så bra. Jo, nog för att jag tyckte om att slöjda, men jag gjorde inte som slöjdläraren ville. Jag ville göra en modell av en båt, men han sa att jag skulle göra en pall.
– Jag gjorde båten i alla fall, och jag tycker att den blev väldigt fin och välgjord säger Love och visar upp sitt alster, som han ännu har kvar. Men det blev streck i slöjdbetyget.
Varken läraren eller Love själv visste då att han 60 år senare skulle vara känd för sina utställningar av bruksföremål och annan konst i trä, alltsammans skapat och format med motorsåg!
Skapandet har alltid varit en central del i Loves liv. I tonåren blev det många teckningar av båtar och skärgårdsmiljöer, och de pengar han fick in genom att sälja dem gav ett välbehövligt tillskott till kassan. Men det var inte alltid som pengar var inblandade i affärerna. Ofta var det fråga om ren byteshandel.
1957 kom Love Salminen tillbaka till Sverige. Det var många från Finland som då invandrade som arbetskraft, bland annat till Köping och Västerås där han jobbade i industrin. På fritiden sökte han sig till idrotten och tävlade i längdhopp, 100 meter och stafett. I stafetten var Love med och förde Västerås till SM-guld!
Men bildkonsten har alltid legat Love närmast.
Konstnärskapet omfattar inte bara teckningar med blyerts och kol utan det blev också så småningom akvarell, olja och blandteknik. Och det blev utställningar, den första i Nora.
– Det var en liten rolig idé med en tavla av mig, en av Chagall och en av Christer Lindarv, skrattar Love. Jag fick sälja min!
– Lite senare hade jag en utställning på ett galleri i Stockholm, och fick då ta emot ett besök från en grupp amerikanska konstuppköpare. De representerade American Express konstklubb och de skulle köpa sju svenska verk. Ett av inköpen blev min tavla ”Omaka par”, som föreställer en smokingklädd herre som dansar med en naken dam!
– Jag har haft en utställning i Kopparberg också och där såldes det väldigt bra, så Kopparbergarna måste ha gillat mina tavlor. Annars har jag numera permanent utställning i Trollhättan, där ett hundratal dukar finns placerade. Vartefter tavlorna säljs ersätter jag dem med nya.
Vårt samtal böljar hit och dit i nutid och dåtid och olika platser, hittar gemensamma beröringspunkter och studsar vidare i nya banor, kommer in på många andra av kulturens yttringar, som litteratur, musik och film. Love hämtar en liten bok, där han samlat några av sina bästa dikter, och han läser dem gärna högt. Många kan han utantill, liksom många av Dan Anderssons. Och när Love börjar deklamera ”Gillet på vinden” känns det som alldeles självklart. Men som allt annat hade också det här samtalet ett slut, även om tankarna kring det rullar runt som dyningar under hemfärden.
Som avslutning på det här porträttet rekommenderar jag att ni lyssnar till ljudfilen där Love deklamerar sin ”Något av ingenting”.
Text och foto: Björn Öringbäck
