Kolmilan vid Finnstigen

19-08-19

Kopparbergarn har ju som målsättning att skriva om sådant som på ett eller annat sätt har anknytning till ”Ljusnarsbergs kommun med omnejd”, och det där med omnejd är ju bokstavligt talat ett ganska vitt begrepp, så vad som händer i grannkommunerna är ju också intressant. Bergslagen har ju faktiskt mycket gemensamt, som till exempel den finska invandringen på 1500- och 1600-talen och många av oss som nu lever här har våra genetiska arv spår av de människor som då koloniserade skogsmarkerna här omkring.

De var svedjebrukare, vilket innebar att man fällde lite skog, och brände träd och ris för att sedan kunna så i den av askan näringsberikade jorden. Svedjebruket trängdes senare undan på grund av konkurrensen från bergsbruket, som innan krutet kom i allmänt bruk, eldades ved i gruvan för att spräcka loss malmen, och träkol behövdes för att smälta järnet i hyttan.

För många torpare blev framställning av träkol en viktig del av höstens och vinterns arbete och gav väl även ett litet penningtillskott till försörjningen. Milveden skulle huggas, veden skulle resas och allt skulle täckas med jord innan elden kunde tändas, och sen krävdes en noggrann skötsel av milan, så att det verkligen skedde en förkolning av veden. Annars kunde elden förstöra hela arbetet.

Milan behövde passning under ungefär tre veckor, och under tiden bodde man i en kolarkoja nära milan, och om livet i kolarkojan har bland andra Dan Andersson skrivit både dikter och historier.

Ovanstående kan tjäna som en lång  inledning till en redogörelse från ett besök vid friluftsmuséet Finnstigen i Bredsjö, där nu kolmilan tändes på nytt.

Finnstigen startade i början av 1980-talet och kolmilan startade 2001. Det har av olika skäl inte blivit en mila varje år, i fjol var det till exempel för stor brandrisk, så årets mila är den femtonde i ordningen.  Milan stod egentligen färdig redan i höstas, men täcktes över under vintern och var i gott skick även nu.

Till en mila går det åt ungefär 25 m³ björkved (ett årsbehov i en vedeldad villa), och det är Stora Enso som sponsrat med veden.  Milan vid Finnstigen är för övrigt en så kallad liggmila, vilket innebär att veden ligger horisontellt. Det ger en lite säkrare arbetssituation för kolar-”gubbarna”.

Vid framkomsten till Finnstigen möts man av information och en upplysning om att en kort promenad krävs för att komma till milan. Väl framme vid milan kan man också ta del av hur en mila fungerar och dess betydelse i historien.

Det ryker och luktar gott och vattenångan stiger mot skyn.

Skiftbyte vid milan. Det var en härlig stämning bland alla och det skojades friskt.
– Eftersom det alltid är olåst behövs det ingen skiftnyckel. Vi har två skiftnycklar men använder ingen.
Som ni förstår var det många roliga ord och uttryck för oss besökare. 

Inifrån kolarkojan. Under de första dygnen kan inte de sova utan det är total bevakning av milan. Vi lämnade när mörkret föll med förhoppningen att återkomma senare. De sa så i alla fall. Förhoppningsvis blir det 150 säckar med kol om några veckor.

Foto och lite textinfo: Bo Kempegård

Inledning och bearbetning: Björn Öringbäck

Länktips:

Dan Andersson: Jag väntar vid min mila https://svensk-poesi.com/dan-andersson/jag-vantar/