Internet, smart telefon och annat elände

2018-11-27

(bild från elcomercio.pe)

Så gott som varje dag kommer nya exempel på hur människor lurats och bedragits via datorer, smarta telefoner och den nya tekniken i allmänhet. Hur länge ska detta fortgå, frågar sig vän av ordning.
Det trista svaret på den frågan är nog: så länge som det finns oärliga människor och sådana som går att lura. Och den som tror att det var bättre förr, kan ju söka lite fakta om bedragare och bondfångare före datorernas tid.
Att det kallades bondfångeri hör säkert samman med att det ofta var landsbygdens folk som utsattes för bedrägerier. En välklädd besökare kunde till exempel erbjuda sig att byta ut gamla svartnade silverskedar mot nya blänkande, naturligtvis utan att upplysa om att silvret i de nya bara var en tunn hinna ovanpå en tämligen värdelös metall. Och boskapsuppköpare som frestade bonden med ett bra pris för en ko kanske betalade med ”ko-tior” som bara hade ett värde av en krona per sedel.
Norrländska skogsägare blev av med sina tillgångar som i stället hamnade hos träbaronerna när baggböleriet pågick som värst.
Så nog fanns det bedrägerier och bedragare även förr i både stort och smått. Det fanns handlare som använde manipulerade mått för varor i lösvikt så att kunderna alltid fick lite mindre än de betalade för och det fanns frikyrkopastorer som gärna ”hjälpte” nyblivna änkor att sälja gården på ett smidigt sätt. Och även om han uppgivit en annan person som köpare, så stod ofta pastorn själv som ägare till sist. (Detta hände bland andra min egen mormor.)
Som en liten muntration i sammanhanget kan jag ju ta historien om mannen som beställde två lika stora flaskor – en med flat botten och en med ”kinekulle”. Den ena skulle han använda när han lånade brännvin och den andra när han skulle lämna igen.

Nu för tiden är många ängsliga för att bli lurade, framför allt genom internet eller via mobilen. Det gäller i synnerhet äldre, och det med all rätt, eftersom äldre människor i högre grad än andra är utsatta för bedrägeriförsök. Särskilt allvarligt är det när det gäller försök att komma åt någons bankkonto. Men om alla bara kunde komma ihåg att aldrig någonsin uppge sina inloggningsuppgifter till någon via telefon, skulle mycket krångel kunna undvikas. Inte skall man heller på någons anmodan knappa in koden själv, vare sig på bankdosa, mobil eller dator.
Banken ber aldrig, aldrig kontoinnehavaren om detta!
Här är ett förslag om hur man kan göra om man blir uppringd och är det minsta misstänksam (vilket man alltid bör vara):
1 Be om namnet på den du talar med och skriv ner det. 2 Lägg på luren (det är inte nödvändigt att avsluta samtalet på annat sätt). 3 Ring upp din bank och be att få tala med den person, som du just skrivit upp namnet på. Finns han eller hon där så kan ni reda ut saken. I annat fall kan du glädja dig åt att just ha snuvat en bedragare.

Många är också rädda för att handla på Internet, och till dem kan jag bara säga såväl jag själv, min familj och många som jag känner har både sålt och köpt mycket via nätet, både från företag och via Blocket och Tradera. Men aldrig någonsin har vi blivit lurade eller ”blåsta”.
Däremot råkade jag en gång ut för en oseriös annonsör i en dagstidning. För övrigt kan man ofta klassa reklam som en form av bedrägeri, men det får vi ta en annan gång.

Björn Öringbäck