Hjalmar och vår Herre « Kopparbergarn

Hjalmar och vår Herre

19-07-06
På Stadra Teater har man just haft premiär på Hjalmar och vår Herre, en pjäs av Ylva Eggehorn i bearbetning av Karin Parrot-Jonzon.

Som vanligt tog ungdomarna emot på vägen från parkeringen till teatern.

Personalen vid kassan var tidsenligt klädda och gav en första kick av stämningen vid Stadra Teater.

Efter att alla fått sina biljetter ringlade kön lång fram till dörren. Visst försökte knotten få sig ett skrovmål, men de följde tursamt nog inte med in i salongen, en ombyggd ladugård, som ger en intim och lantlig känsla. Kossan på loftet såg ut över besökarna, men någon mjölk till kaffet, det ger hon inte.

När man hör namnet Hjalmar i teater- och litteratursammanhang får man flera tanketräffar. Här finns t.ex. Hjalmar – Vibybon med knorr i håret och väska i händerna och Hjalmar Söderberg – han med Doktor Glas och Den allvarsamma leken.

Men i Örebro växte också en annan Hjalmar upp, nämligen Hjalmar Bergman, en författare som fick ett brokigt och minst sagt jobbigt liv efter en lika jobbig uppväxt. Att bli mobbad och känna sig utanför är inte den bästa starten i livet och blir man sedan beroende av både narkotika och alkohol, blir ju inte fortsättningen bättre. Hjalmar tvekade dessutom om sitt kön, även om han gifte sig och hans produktion genomsyras av mänsklighet och många gestalter både tragiska och komiska. Nu har en kort period i hans liv blivit teater.

Manus Wetterholm spelar själv huvudrollen och bland gestalterna finns förutom Hjalmar Bergman och hans hustru Stina några av hans litterära skapelser. Vi möter Chefen fru Ingeborg, som blir ohjälpligt kär i sin egen svärson, Clownen Jack, som fasade för att uppträda, Joe Meng, juden ur komedin Patrasket, Boman, hushållerskan som räddade familjen Swedenhielms, Julia Swedenhielm, dottern i familjen som bara vill synas i tidningen och Agnes Borck, farmor i Farmor och vår Herre.

Alla finns nu kring Hjalmar för att hjälpa honom från den skrivkramp han drabbats av. Det hjälper inte att han far till Berlin, för att försöka skriva, inte ens att han ber till den gode Guden. Han lever i ångest och depression och hans tyngsta väska är fylld med de oskrivna böckerna. Två Oskrivna finns också med och manar på Hjalmar, att han bara måste förverkliga dem. Inte ens när Hjalmar som liten grabb dyker upp eller när Oscar Wilde vill att de ska åka till det syndiga levernet i Neapel blir situationen bättre.

En liten docka föreställande Magnus Wetterholm får honom till slut på andra tankar. I pjäsen far han till Stadra med sin vackra natur och därmed kommer den positiva upplösningen.

Pjäsen är mycket sevärd. Stadrabarnen har vuxit inte bara på längden, utan utvecklats till duktiga aktörer. De och övriga skådespelarna gör sina gestalter med inlevelse och tillsammans med sång och musik blir detta en upplyftande upplevelse. Sångerna är också gamla bekanta, som stoppats in på passande ställen.

Vad sägs om att få höra Cleaning windows, Ich hab’ noch einen Koffer in Berlin, slagdänga med Marlene Dietrich, när Hjalmar klagar över sitt bagage där, eller Das gibt’s nur einmal, en av Sarah Leanders bästa och Lille Sigismund ur Vita Hästen. Vid tillfälle fick publiken också vara med och sjunga.

Avslutningen var strålande. Skådespelarna fick blommor och publiken applåderade högt och länge.

Pjäsen spelades i två akter med tillfälle att köpa viss förtäring under pausen. Omgivningarna är vackra och Grecken låg spegelblank. Fylld av upplevelse kunde hemfärden börja i den sena sommarkvällen.

Här kommer några scener ut teatern tagna av Dragan Popovic: