Grodorna och Paddornas vårkonsert.

2020-04-30
När jag stiger ur bilen denna ljumma aprildag möter mig tonerna av grodornas och paddornas vårkonsert. Med ryggsäcken och kameran över axeln leds jag av ljudet från deras vårspel.

Efter en kort stunds promenerande närmar jag mig den lilla dammen. Dammens aktörer störs av mitt närmande, tystnar och sjunker mot botten. Jag söker upp en lämplig plats att tillbringa några förmiddagstimmar på. Med försiktiga rörelser monterar jag kameran på enbentstativet, tar fram termosen och smakar av dess innehåll. Aktörerna inser snart att jag inte utgör någon fara utan kommer upp till ytan och återtar sitt konserterande.

Grodorna består av de tre arter vi kan förvänta oss finnas i våra trakter. Vanlig Groda, Åkergroda och Vanlig Padda. De tre grupperingarna har sedan dammen blivit isfri, sökt sig hit från omgivningen för att föröka sig och därmed förvissa sig om sina arters fortlevnad.

Lyssnande till vårkonserten utskiljer jag de tre arternas olika stämmor. Den vanliga grodan är till antalet dominerande här i dammen. Dess spelläte för tanken till knarrande läder som i text kan beskrivas som knorrv.. knorrv.. knorrv. Åkergrodans spelläte påminner om avlägset skällande hundar, vop, vop, vop. Den vanliga paddan har ett upprepat, aningen metalliskt och ganska kraftigt läte, rråp.. rråp.. rråp.. Ljudbeskrivningarna är plagierad ur boken ”Sveriges grodor, ödlor och paddor”.

När jag skall tillföra texten de bilder jag tagit under förmiddagen, finner jag att inga bilder blev tagen på paddorna. Tillför därför några ur mitt arkiv. Bör också klargöra några av de kännetecken som skiljer paddor från grodor.

Paddorna har kortare bakben än grodorna. Förflyttar sig mestadels gående eller ibland med korta hopp medan grodorna med sina längre bakben gör ordentliga hopp. Paddans hud är brunaktig och vårtig och bakom ögonen framträder stora giftkörtlar. Grodorna har blank hud.

Grodorna och paddorna är nu inte ensamma i dammen. Ett gräsandspar skall också här förvissa sig om sin arts fortlevnad. Störd av min närvaro söker sig andhonan försiktigt till sitt rede på dammens lilla holme. Håller ett vakande öga på mig men inser också hon, att jag inte utgör någon fara.

Efter att under några sköna förmiddagstimmar ha suttit och lyssnat till grodornas vårläten som skingrat tankarna från de restriktioner samhället påkallar i denna coronatid, stundar en återgång till nuet. Under den tid isoleringen från normalt umgänge med medmänniskor gäller, är naturen en fristad för mig. Jag känner mig verkligen prioriterad som, när lusten kommer, alltid kan ge mig av ut. Visst har jag mina fysiska begränsningar, fyller snart 80, men med försiktighet och tålamod övervinns de flesta hinder.

För Kopparbergarns läsare.
Bengt Lundell.