Fredagsutflykt till Hjortronmyren.

2015-08-01.

Min gumma Thyra, hunden Jansson och jag har som dagens utflyktsmål hjortronmyren långt borta i skogen. Vägen till vår myr är närmare två kilometer, mestadels i stiglös terräng. Vid vår promenad är vi rätt eniga om att marken mest lutar uppför. Men sanningen är att det även finns utförslut i denna omväxlande och kuperade skogsterräng.

Vi har passerat de sjuttio för en del år sedan. Vissa krämpor har gjort att våra fysiska förutsättningar har passerat bästföredatum. Vårt sätt att ta oss fram i skogsterrängen är därför försiktigt och lite långsamt. Jag vill kanske hellre kalla det värdigt. Denna värdiga gå-takt gör att vi hinner njuta av gammelskogen vi vandrar genom. Vi ser noga efter var vi placerar våra fötter i den ojämna terrängen och vandringsstavarna ger oss mer stabilitet och trygghet i gången. Jansson däremot trippar lätt fram över ojämnheterna. Lite avundsjukt ser jag på honom. Vi lär ju vara jämngamla. Sjuttiofem år om man omvandlas hans tio år till hundår. När vi skaffade Jansson som valp sa jag att vi skulle åldras tillsammans och så sker nog.

Efter en timmes vandring når vi hjortronmyren. Vi spanar över området. Till vår förtjusning är tillgången på hjortron lika god som vi har hoppats. Vi ser ut en lämplig plats att placera ryggsäckarna på. Vandringen har gjort oss varma och nu smakar kaffet med bullar gott.

Det är mycket vatten på myren så våra stövlar är behövliga. Efter en timmes ivrigt plockande har vi fyllt våra burkar med guldgula, saftiga och fullmogna hjortron. Även magarna har fått sin del av de aromrika bären.

Under vandringen tillbaks genom skogen noterar vi den rikliga tillgången på blåbär. Vid nästa utflykt får vårt mål vara att fylla årsbehovet med vitaminrika blåbär.

Text och foto/Bengt Lundell.