En ”finnunge” berättar.

2016-01-15

SPF har haft sitt första möte för året.

Vice ordförande Ulf Hildebrand inledde mötet.
Sedan var det dags för honom att hälsa dagens föredragshållare Gertrud Rullander från Nora välkommen.

Gertrud hette Trettu som barn. Hon var ett av de cirka 80 000 barn som kom till Sverige under andra världskriget. Ungefär 10 % av dem blev kvar hos sina fosterföräldrar.
Gertrud började sin berättelse med ett vackert poem som beskrev hur det var att leva i Finland under kriget och då främst Lahti som var hennes barndomsstad.
Mamma Helmi fick ensam ta hand om Terttu och hennes tre syskon. Faderna låg inkallad. Han körde ammunition till fronten. På återresan hade han omkomna soldater.
Ibland fanns det inte mat på bordet. Man födde upp kaniner. Då och då försvann någon av dem och Terttu anklgade sin storebror Unto för att bygga för dåliga burar så kaninerna kunde rymma. Hon förstod inte att maten som stod på bordet var en ”förrymd” kanin. Mjölk fick endast barnfamiljer sig tilldelat. Potatis var naturligvis basfödan och det odlade man så mycket som möjligt av. Det har hon fortfarande ett påtagligt minne av genom ärr i hårbotten. Broder hackade potatis och Terttu gick på knä och plockade. Det gick inte tillräckligt fort för henne så hon kom ivägen för hackan. Hon berättade också att det fanns en regel som satt i ryggmärgen. När flyglarmet ljöd var det bara ett som gällde ”spring hem” . Ett exempel på lördagsnöje var när Terttu stod böjd över spisen och hennes storasyster kammade löss ur håret. När lössen hamnade på spisen hoppa de.

När hennes pappa var hemma på permission vintern 1944 hörde hon att föräldrarna talade mycket om Ruotsi (Sverige). De berättade för henne och hennes ett år äldre bror Urho att de skulle få åka till Routsi. Där skulle de få mat varje dag.
Så en dag tog mamma Helmi sina två små barn i handen och gick till tåget som skulle ta dem till ett tryggare liv i Sverige. Först när tåget hade starta upptäckte Terttu att mamma inte var med. Någon sade att det heller inte var meningen. Den 6-årige storebrorn hade tagit på sitt ansvar att inte släppa henne ur sikte och han tröstade så gott han kunde. En gång på resan fick de evakuera tåget för det kom ryska flygplan. Men förmodligen var det bara ett sätt att visa sin makt för de sköt inte direkt på tåget, som var Röda Kors märkt,.Därefter fortsätta resan.
Väl i Sverige blev det tre veckors karantän. Därefter gick resan till Ånge som skulle bli hennes hemort i fyra år. Väl framme skiljdes broder och hon från varandra. Terttus ”mamma” hittade snabbt henne och ville ta henne med sig hem. Men brodern hade ju lovat mamma Helmi att inte släppa Terttu så han protesterade högljutt. Det fanns ingen som kunde finska och kunde förklara för dem. Men så småningom, när även Urho fått kontakt med sin ”mamma” och det uppdagades att de skulle bo grannar så accepeterade de fakta även om det var svårt.
Terrtu hade tur och kom till snälla och kloka människor. Mamma Edit och pappa Gustaf lät henne vara den hon var. Efter tre veckor pratade hon svenska. Så småningom så bra att hon blev hämtad med taxi i skolan för att tolka på arbetsförmedlingen när det kom finska män och sökte arbete.
1945 kom freden. Brodern Urho åkte tillbaka till föräldrarna i Lahti men Terttu, nu med det svenska namnet Gertrud, stannade kvar. Mamma Edit och pappa Gustaf vill adoptera henne.
1947 fick hennes finska föräldrar rätt att få henne tillbaka. Det blev en kulturchock. Hon hade glömt sin finska och skillnaden mellan det svenska borgliga relativt välbärgade hemmet och fattigdomen i föräldrarhemmet var mycket stort.
I skolan blev hon nu ”svenskungen” och blev utsatt för grov mobbing. Bland annat var det en pojke som pinkade på hennes fina klänning. Modern fick sy andra kläder av ett par avlagda herrbyxor så att hon bättre smälte in bland de andra barnen.
Föräldrarna förstod att hon hade det svårt och beslöt att hennes svenska fosterföräldrar skulle få adoptera henne.
Så var hon tillbaka i Ånge hos sina kamrater och gamla skola.
Tyvärr tappade hon kontakten med sina biologiska föräldrar men när hon var 15 år reste hon med föräldrana till Finland på besök. Så småningom gick hon en kurs och lärde sig finska. Nu kan hon prata med sin mamma Helmi utan tolk.
Det var en mycket gripande och intressant resa som SPF medlemmarna fick uppleva.

Gertrud avtackades med en blomma av kassör Uno Svensson.
Så blev det kaffedrickning och trevligt prat samt dragning på lotteriet innan det var dags att ge sig ut i vinterkylan.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell