En dikt från anno dazumal

2018-01-07

Åke Vogel minns ännu en dikt som hans far läste. Läser man mellan raderna är det en sedelärande historia. Kanske något att tänka på inför 2018.

En kråka och en skata de möttes för att prata
på Mäster Petters tak
Så kom därtill en kaja och hon en lustig maja
var sotig både fram och bak.
Så främt jag rätt dem känner de voro inga vänner
men herrskap likaväl.
Ty frackar alla hade de om i dagen lade
sin lust att börja gräl.
Så börja kråkan kraxa och kajan ilsket flaxa
och skrika ut sitt snack.
Men skata bara skratta det blev på taket glatta
en mäkta svår attack.
Men aj!
Det lät för illa och skatan syntes trilla
från branta taket ner.
Ett skott som häftigt smällde och stygga kråkan fällde,
hon vakna aldrig mer.
Mot skogen skatan flyktar och krutrök snopet luktar
med halvbränt väderkorn
och kajan stackars liten hon kom med fracken sliten
till boet i kyrkans torn.
Mitt under grälets stunder har Petters muskedunder
satt stopp för krax och skratt.
Det är så dumt att kraxa och lika dumt att flaxa,
förfärligt dumt.
Godnatt