Ellens stora fina hyllning till livet!

När hon var sju år dog hennes farmor i sviterna av Alzheimer. Då kom de första depressionerna och de första ångestattackerna.
För sex år sedan, 2018, försämrades hennes pappas tillstånd allt snabbare, i Alhzeimer.
Då började den långa flykten. Hon flydde från verkligheten och från sig själv. Men hon lyckades inte.
Lugnande mediciner, antidepressiva och ett allt intensivare festande gjorde bara allt värre.
För fyra år sedan tog Alzheimer hennes pappa ifrån henne.
Samtidigt födde hon sin son.
Just där, just då, blev de starka, omvälvande känslorna för stora, för starka och svåra att hantera. Hon gick in i ett nytt mentalt existentiellt mörker.
Den 27 april ger hon – Ellen Enbom – en konsert i kyrkan i Kopparberg i Ljusnarsbergs församling.
Där och då förmedlar hon den glädje, och den kärlek, till livet , som hon numera närmast lyser av.

Ellen är mer än väl värd att lyssna på. Både när hon sjunger och talar om sin livsresa. Och om sitt livs viktigaste resa.
Den handlar om hur man återerövrar tilliten till livet och tillvaron, även när själens dunkla natt är mycket mer och mycket värre, än bara totalt nattsvart.

Förlåt att jag finns

För några år sedan fick Ellen syn på en elefant (på nätet). Den låg blödande och döende på en väg. Den elefanten – Tyke – fick Ellen att fatta det mod hon inte trodde att hon hade.
Ellen började våga.
Hon började sluta med att be om ursäkt för att hon över huvud taget fanns.
På något förunderligt sätt lyckade Ellen ta sig till Thailand. Där mötte hon, som volontärarbetare bland djuren, inte bara nödlidande elefanter.
Där mötte hon även sig själv.
Där vågade hon börja släppa taget.
Där och då började den förlamande, skräckfyllda, hemska ångesten tappa sitt grepp om och över Ellen.
-Där och då började jag leva.
– På riktigt.
– Och ärligt.
– Såväl mot sig själv som mot min omvärld.
-Jag glömmer aldrig den känslan jag började förnimma just då.

– Jag trodde under många år att jag var ensam om att leva i ett totalt mentalt mörker..
– Jag trodde inte på något. Inte heller på någon. Allra minst på mig själv.
– Jag var ingenting. Ångesten var jag. Jag var ångesten. Det kändes som att ångest var allt jag hade…

När trollen spricker

I dag är Ellens son Liam fyra år.
Ellen är 27.
Hon arbetar som lärare. Bland annat i svenska och teknik.
– Liam och jag har hela livet framför oss. Ibland är det lätt och kul. Ibland svårt och mörkt. Så är det nog för de flesta av oss.
-Numera uppskattar jag min tillvaros och mitt livs dagars olikheter. Det är ju det, kontrasterna, som gör livet tydligt.
– Jag uppskattar det som är ”vitt eller svart”…tydligheten i det…men jag kan även vila i det som är grått…även i det riktigt mörkgrå…nu kan jag vänta in ljuset…
– Det jag vill förmedla är vikten av att våga prata med varandra och andra. Även om det svåra. Det som man tror, att ingen annan över huvud taget förstår.
– Det är med den svåraste ångesten, som med de elakaste trollen, eller de inre demonerna. När vi tar upp dem i ljuset spricker de. De tappar sin makt över oss.
-Jag vet av egen erfarenhet att det är så.
-Att våga prata. Att våga avslöja sig själv. Att våga stå i sin mentala nakenhet. Det var med det jag började.
-Och med att söka hjälp av en vägledande handledare i konsten att vara mig själv.
-Förut somnade jag av oro. Vaknade med ångest…nu känns det mest som att jag vaknar av och med nyfikenheten även om graden av nyfikenheten varierar med dagsformen…
– På något sätt handlar det om att – som det så tjusigt heter – ändra sitt ”mindset”, d v s att ändra sitt tankefokus
-Att försöka leva och ta tag i – eller vila i – det som är…inte i det man tror ska komma eller i det som varit.
– ”Här och nu” är det som gäller. Det låter enkelt. Är också enkelt. Däremot är det inte alltid så lätt. Men övning ger färdighet.
– Övning i att ta vara på möjligheterna, och att hantera svårigheterna. När de kommer. För det gör de.
– Men framför allt, övning på att leva i nuet, i det som är.

Ett närvarande liv

– Sälvklart ska man planera sitt liv och sin tillvaro så gott det går. Självklart ska man ta lärdom av det som varit. Men det absolut viktigaste är att vara närvarande i det som är just när det är. För en sak är säker, just det kommer aldrig någonsin tillbaka.…
– Livet går inte i repris. Det har många sagt före mig. Nu vet jag att det är så, att det är sant. Inte bara en mer eller mindre tjusig teori …eller tomma ord som man bara hasplar ur sig.
– Det jag har lärt mig är, att mina tankar om framtiden har aldrig varit, eller ens blivit, någon sanning. Mina tankar är närmast, och i bästa fall, kvalificerade gissningar över vad som kanske komma skall. Ungefär som långtidsprognoser för vädret… Varken mer eller mindre.

– Åtskilliga gånger funderade jag på vad det var/är för mening med livet. Inte minst mitt eget.
– Det jag kommit fram till, är att mitt liv i sig, är ganska ”meningslöst”. Det viktiga är faktiskt, att jag själv fyller mitt liv med det som ger mitt liv mening. En mening som berikar mig men som inte på något sätt skadar eller förminskar någon annan.
– Jag ägnade mycket tid åt tankar åt ”nära döden upplevelser”. Det är faktiskt mer spännande och intressant att ägna sig åt ”nära livet upplevelser”.
– Jag säger inte att jag kan tala om för andra hur just de – eller just du – ska leva, tänka och vara. Inte alls! Det varken kan eller vill jag göra. Definitivt inte!
– Däremot kanske min livshistoria kan hjälpa någon annan medmänniska att bli lite modigare, att våga ta plats – att våga börja leva. På riktigt. Och ärligt. Mot sig själv. Och mot andra.
– Sakta…försiktigt…allt mer…och mer…
– Ibland blir det fel hur man än gör. Men om man lär sig av sina ”misstag” brukar det bli rätt till slut i alla fall.

Viktigt perspektiv

-Det är inte på något vis så att mitt liv numera är en ständig dans på rosor. Inte alls. Tack och lov för det!
– Ibland blir Liam sjuk. Eller jag. Eller också tar pengarna slut innan månaden gör det.
– Eller också vaknar jag helt enkelt bara på ”fel sida, med fel så kallat ”mindset”.
– När det händer för ofta vet jag att det börjar bli dags att gå ut i skogen.
– Där sätter jag mig på en gammal halvrutten stubbe; tittar på de flitiga myrorna som går på sina stigar i marken. Så börjar jag att prata med ekorrarna, bofinkarna och talgoxarna.
– Där och då inser jag att jag tappat perspektivet på mitt liv, på min tillvaro.
– Men – där och då blir det också ganska lätt att återerövra det, perspektivet…att klättra upp ur den svarta, mörka, trånga gropen och sätta mig på kanten av den…säga hejdå till ekorrarna och bofinkarna, tacka för den här gången och lugnt konstatera: vi ses snart igen. Kram på er!

Ellen kommer som sagt till kyrkan i Kopparberg den 27 april kl 18.00.
Man kan gå dit och lyssna på musiken. Och/eller lyssna på vad Ellen har att berätta. Kanske lära sig något av det.
Men det är inget tvång. Det är och förblir frivilligt!

Rätt balans

När vårt samtal var slut tittade Ellen upp. Hon satt tyst en stund och tillade sedan med sitt varma glada skratt:

-Det här – livet – är egentligen inga konstigheter. Man ska inte krångla till det i onödan. Egentligen borde man låta livet vara i fred…bara titta till det…pyssla om det då och då…
– I grunden tror jag att det handlar om att tro på något. Helst på sig själv. Kanske även på något annat, kanske något större. Och tron på att det finns en mening i allt det jag upplever och känner. Ibland kan det ta väldigt lång tid innan men upptäcker den…ser den…meningen…men den finns.
– Men det handlar också i hög grad om att vara nyfiken på vad det är man har möjlighet att få möta.
-Mina sånger handlar i grunden om att välja livet. Jag försöker förmedla känslan av att det blir allt bättre.
-För mig handlar det numera om att försöka få en alltmer holistiskt syn på mitt liv och mitt sätt att vara både mot mig själv och andra.. Att hela tiden föröka utveckla alla beståndsdelar i mitt liv och min tillvaro så att hela jag blir allt stabilare och tryggare; allt helare.
-Under de år som gått sedan min första depression har jag förändrat mycket i mitt liv och rannsakat hela mitt sätt att vara. Inte för att jag har varit tvungen, utan för att jag vill.
– Jag är inte längre rädd för förändring. Nu vet jag att förändring är en förutsättning för utveckling.
– Det jag söker efter nu är en allt bättre balans. Balans är nog något man är på väg in i. Eller ur. Så även balansen får man hela tiden försöka att återerövra och återuppleva. Några ögonblick får vi den till låns…som en fin gåva.

Medmänniskan Mats

Vi sitter tysta en stund. Så tittar Ellen upp och förkommer min fråga. Den som lyder:
”Är du perfekt som människa nu?”
Svaret blir ett nytt långt och varmt skratt.
Och:
-Nej du, inte alls. Jag mäter heller inte mitt liv på det sättet och i de termerna. För mig är livet inte en tävling. Inte på något sätt. Det viktiga för mig, är att ta vara på livet, så väl och så bra som möjligt, göra något av det…inte bara sitta och vänta…i grunden är livet rörelse…

Framträdandet för Ellen i Ljusnarsbergs kyrka i Kopparberg är hennes första som solist; som sångare och talare. Hon har bland annat figurerat i media. Men på det här sättet, aldrig tidigare.
– Förut gömde jag mig bakom, och i, kören. Nu är jag beredd att ta ett kliv framåt…
Att Ellen gör sin konsertdebut i Kopparberg beror på en viktig person.
Det är Gammals Mats Eric Johan Dahlström, organist och körledare i vår kyrka, i Ljusnarsberg.

– Mats har betytt, och betyder, väldigt mycket för mig. Han är för mig definitionen av begreppet ”en fin, god och varm person och medmänniska” som hela tiden bidrar till att göra allas vår gemensamma värld lite bättre.

Fotnot:
Johannes av Korset levde på 1500-talet och var en spansk författare, poet, kyrkolärare och helgon. Han var även en av de mer kända kristna mystikerna.
Det var Johannes av Korset som myntade uttrycket och begreppet ”Själens dunkla natt” som hade en strikt religiös mening och innebörd.
I takt med tiden har tolkningen av ”själens dunkla natt” vidgats och kan nu tolkas med att ”våga släppa taget”, att finna tilliten i tillvaron när den är som allra svårast att finna.
Ellen:
– Jag hade försökt finna svar på alla mina frågor. Men de tog mig bara djupare ner i den existentiella ångesten till dess jag kände som att jag inte hade något kvar över huvud taget.
– Jag var tom inuti, hade förlorat den sista gnistan…var en blöt pöl…ville krypa ur mitt skinn.
– Det var då jag kom i kontakt med ”själens dunkla natt”. Jag började läsa om det. Bland annat i Eckhart Tolles bok ”Lev livet fullt ut”.
– Jag började förstå att jag inte var ensam om att må så dåligt som jag gjorde. Och jag började förstå varför.
– Det var då – när jag vågade möta mörkret och vågade gå igenom det – som jag började inse att mitt liv inte var slut. Det blev början på ett tryggare.

Text och bilder: Arne Wikström
Layout: Erik Karlsson