Två dagar i Dalarna

17-05-25

När vädret på måndagsmorgonen visade sig från sin bästa sida och solen lyste över nejden hade den alltid lika sprallige chauffören Christer lastat både bagage och pensionärer från Bångbro i söder till Hörken i norr .

Förväntansfulla passagerare startade en tvådagars utflykt mot grannlänet Dalarna och målet innan kvällen var Idre.Men för att ta det i tur och ordning….  Humöret var på topp mycket tack vare vältaligt gäng som som tycktes ha obegränsat antal av historier att ösa ur. Redan innan vi lämnat Örebro län var ribban satt.

Efter ett par timmar ville man ha en liten bensträckare och det passade bra vid Leksandsbåtens rastplats. Där dukade resepersonalen upp färdiga
smörgåsar sockerkakor bullar kakor kaffe och dricka som av åtgången att döma tyckts smaka skapligt bra.

Det var skönt med paus men vi måste ju vidare. En tur uppför backarna till Vidablick vid Rättvik var inte
heller så tokig.  Utsikten var fantastisk.

Snabba ryck och vi var strax vid det misslyckade borrhålet där man letade efter gas vid Siljansringen.  Nu sprutade bara en vattenstråle ett par meter upp i luften,  en ganska trevlig syn. På vintern bildas en stor pelare av is där i stället. Efter några svängar runt på dalavägarna där Dalhalla skulle beskådas fick vi styra kosan mot ett annat ställe eftersom en bro var avstängd.

Det blev betydligt dyrare eftersom vi hamnade vid Nittsjö Keramik där det blev en del affärer med prydnadssaker av olika slag.

Allt detta tar på krafterna och vi drog vidare mot Moraklockan där vi bjöds på lunch. Själv åt jag salt sill med betoning på salt men mätt blev jag.

Efter den uppladdningen drog vi till Sparrgården där Nina var femte generationen på gården.

Alla hennes kvinnliga förfäder hade arbetat med att göra saker av hår. Nu fick vi träffa en livs levande hårkulla som verkligen kunde berätta om traditioner och  ett arbete som kunde ta hur mycket tid som helst.  Man kan ju tänka sig att sitta en hel dag och räkna hårstrån och lägga dem åt samma håll. Största jublet fick hon när hon tog fram ett par trosor gjort av människohår. Då var det många tankar i luften!

Det fanns en stor samling av olika saker efter mormor och mamman i rummen som måste ha varit värda flera hundra tusen kronor.

Farväl till Nina och en förflyttning till Spjutmosjön och en eftermiddagsfika av förmiddagens överblivna, innan färden påbörjades till slutmålet för
dagen.

Idreskylten dök upp och en stund senare kunde vi börja checka in på Sporthotellet. Incheckningen var ju ett litet äventyr i sig själv.
Efter nån halvtimme satte vi oss på bussen igen för att titta på en synvilla uppe på Nipfjället.  För detta ändamål hade en fotboll inköpts
för att bevisa det hela.

Uppför uppför och åter uppför men till slut tog allmän väg slut och vi hade kommit i jämnhöjd med Nipgubben som stod och blickade ut över fjället.

Tyvärr kunde vi inte använda fotbollen på grund av blåsten men vi trodde på det som ögat inte såg nämligen att vägen lutade åt fel håll. Kanske kanske inte men vad spelar det för roll.

När vi kom ner från fjället hade de två servitriserna ordnat en kvällsmacka och soppa att styrka oss med Som hungriga vargar såg vi till att allt tog slut. Kvällen kom men det var inte alla som var trötta. Lite sång och musik förgyllde kvällen.

Men det kan inte hjälpas, tidigt var frukosten klar att intagas. Nya äventyr att se fram mot. Alla klara och pigga lastade in tillhörigheterna och vi hann med en sväng
upp på Idrefjäll och titta på Pernilla Wibergs ståtliga hotell. Sen drog vi mot det egentliga målet nämligen Njupeskär.

Man gruvar sig nog lite till mans om man orkar gå dit gå dit. För egen del vet jag ju att jag inte har nån kondition alls men jag har gett mig tusan på att jag skall dit om jag så skall krypa!

Dagen kunde inte vara bättre. Klarblå himmel, solen sken och benen som värkte men skam den som ger sig. Strax innan syret tog slut så fanns det där NJUPESKÄR Vandringen tillbaks
gick mycket bättre Jag kände mig mycket nöjd trots alla gliringar att det var på vippen att att skicka ut folk att leta. Nåväl färden kunde fortsätta söderut och sluta på hotellet i Älvdalen där vi fick smörja kråset.

Sedan en liten promenad och vi blev mottagna av Porfyrmuseumet och Hagströms i källaren Den ena gruppen åkte till Porfyrverket där dom tillverkar skålar och liknande i en jättegammal verkstad där remmar och trähjul fanns i tak och överallt Mycket intressant guide där och även på museet. Porfyren betraktades först av Älvdalingarna som skräp som låg i potatislanden.

Beträffande Hagströms visade det sig att utanför på parkeringen fanns det en stor grop som innehöll flera flera tusen dragspel med asfalt ovanpå.  Det började bli dags att dra oss hemåt så
nästa stopp blev Leksandsbröd där nästan alla köpte kartongvis med bröd. Men man kan inte leva på bara bröd allena så ett stopp gjordes hos en handlare i Vikarbyn som säkert fick en extra dagskassa bara på oss. De flesta började bli lite möra nu och lugnet lägrade sig i bussen. Det var bara historieberättarna som glimtade till ibland. Efter en mycket trevlig resa var det bara avstigning som återstod. Jag hoppas alla var belåtna med färden så att vi kan fortsätta med resorna.

Deltagit lyssnat och fotat Leif i Nittkvarn