Berättelsen om Villbäck

2016-07-17

Kopparbergarna har gjort ett nytt besök i Strömsdal. Vi ville gärna vara med om en fest på det vackra tunet runt Dalkarlsstugan.
Solen sken och mycket folk samlades. Träffade bekanta och pratade en stund.
Kopparbergarns besök i Strömsdal tog en vändning som inte var planerad. En utflykt och guidad tur till en gammal finnby, Villbäck, lockade. Kaffe och smörgås intogs innan resans början.

Tillsammans med ett 40-tal andra personer åkte vi med bilar ca 5 km norrut från Strömsdal.
Guiden P G Jansson var mycket kunnig och berättade på ett lättsamt och roande sätt, men ändå med stor värme, om hur byn Villbäck en gång sett ut och om de männsikor som bott där.
Från början kallas by officiellet Gällingen efter sjön som ligger väster om byn. Många tolkningar på namnet Villbäck har gjorts men troligast är att vill betyder vila. Det har konstaterats att det gick vandringsleder från norr ned mot Lindesås nuvarande Lindesberg. Vandrarna behövde vila efter vägen och det var ju lämpligt att göra det där det fanns vatten.
Redan 1620 skattlades två bosättningar på höjden av svedjefinnar. Förmodlingen var de nära släkt eftersom de kunde bo så nära varandra, bara några hundratal meter. Skatten var 1 skeppund (170 kg) järn. De fick först köpa järnet för att kunna betala skatten.

P G berättade att några årtionen senare var det en som ville bosätta sig 2,5 km därifrån men då gick man till domstol. Villbäcks innevånare tyckte att de kom för nära och det skulle bli byns undergång.

I 20 år bodde de första familjerna där innan de sålde. Nu började en orolig tid i byn. De nya innevånarna var osams nästa hela tiden det visar alla stämningar till domstol om. I en av stämningarna sades att den enes häst hade bitit den andres. Det blev böter på 16 daler.
Som mest fanns det fyra gårdar i byn Villbäck. Idag finns det två kvar. Båda fritidsboende.
I mitten på 1700-talet började bruken ta över finngårdarna. Ägarna till finngårdarna i bygden kolade till hyttorna och järnbruken. De handlade affärer som tillhörde bruksägarna och det konstiga var att det alltid var minus i  räkenskaper mellan inkomster och utgifter när det var dags att göra bokslut.

Gårdarna bytte ägare ett antal gånger. Petter Persstället däremot gick i arv under 11 generationer mellan 1759 – 1951 då man flyttade ifrån gården. Barnen Ulla och Uno fanns med på dagens vandring.

Kopparbergarn fick ett samtal med Uno Pettersson. Pettersson efter namnet på gården. Han beskrev hur gården såg ut 1951.

De hade 6-8 kor och häst samt höns och gris. Han berättade om köksträdgård, bärbuskar och äppelträd. Framför huset fanns också ett stort vårdträd.
Det var lång skolväg till Strömsdal. Vintertid var det skidor som gällde och när det var barmark så gick han och hans syster. I slutet på 40-talet upphörde lantbrevbäringen och de fick hämta posten i Strömsdal. Brevbäraren åkte cykel eller skidor. Sista tiden som Unos familj bodde kvar i Villbäck gick det hjälpligt att åka bil dit sommartid.
När Kopparbergarn återvände till Strömsdal höll löparna i Patronloppet på att gå i mål. Dagen avslutades med ett knattelopp.
Det blev en fin dag med många reflektioner om människors liv från förr att ta med sig.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell