Att som pensionär bemästra sin glömska.

2016-06-15

Vad trött jag är. Redan morgon. Det svaga ljuset från sovrumsfönstret tolkar jag som mulet väder. Ingen sol vilket jag förväntat mig. Jag sneglar mot klockan. Vad nu, tjugotre och fyrtiofem. Har jag bara sovit en dryg timme. Förklarar tröttheten. Vänder mig och känner hur skön kudden är. Men ack, John Blund tycks inte vara i tjänst.

Mina tankar leds till den gångna dagen. Jag steg som vanligt upp i ottan. Intog frukosten. Lastade ryggsäcken och kameran i bilen. Mitt mål denna morgon var Nittenmossen. Vårt nordligaste naturreservat norr om Yxsjöberg.

Med bilens farthållare på 70, gled jag norrut. Njöt av den soliga och klara morgonen. Åkte lugnt genom ett sovande Hörken och förbi Hörkenbornas välordnade badställe. Passerade platsen där det för en del år sedan var en stor skogsbrand. Ett glest tallbestånd överlevde branden medan granarna nu står som svarta grenlösa spiror omgivna av den uppväxande lövskogen

Närmade mig Yxsjöberg. Vägmätaren visade på två mil. Men å f-n. Det klack till i hjärnkontoret. Minnet. Mitt minne har svikit. Jag skulle ju ställt ut vår andra bil åt min gumma Thyra. Hon ska guida trettio Örebroare i Ljusnarsbergs kyrka på förmiddagen. Vilken miss. Vänder färden mot Ställdalen och försöker hålla lagstadgade sjuttio.

Den lilla tvåsitsiga klarröda MX-5an, som bara får vara ute på sommarvägar, står inkilad i det trånga garaget. Garageutrymmet tillåter inte bildörren att öppnas tillräckligt. Det krävs akrobatisk färdighet och skohorn att ta sig in i den. Egentligen inget för en stel pensionär. Med bilen väl placerad på gården går jag in, ger gumman en puss på kinden och inleder på nytt
färden mot morgonens tilltänkta mål.

Efter trekvart når jag Nittenmossen. Vandrar från parkeringen genom den gamla tallskogen som kantar mossen. Tar mig med viss möda genom den höga vegetationen med skvattram och dvärgbjörk innan mossen. Väl ute på högmossen går jag försiktigt på det sviktande underlaget. Vad som gör denna mosse speciell är alla de gölar av varierande storlek man får söka sig mellan.

Fågellivet är också rikligt. Grönbenan varnar ihärdigt när jag närmar mig första gölen.

Ett smålomspar dyker och kommer upp i gölens andra ände. Sätter mig på ryggsäcken, tar fram termosen och smakar på kaffet.

Karaktäristiska fåglar för mossen jag förväntar mig få se är förutom de nämnda, knipa, kricka, gulärla, ängspiplärka, ljungpipare och med lite tur ytterligare arter.

Väl hemma efter några timmar vidtar färgskrapning på balkongräcket. Klockan sex ansluter jag till Ljusnarsbergarnas Spelmän hemma hos Kristina på Abrahamsgård för en spelkväll. Efter en stunds musicerande avnjuter vi Kristinas rikligt framdukade kaffebord med bl.a. en suveränt god egentillverkad ost. Det där med glömska nämns. Jag berättar om morgonens fadäs och söker överseende på grund av hög ålder. Kristina replikterar, från vilken ålder är det förlåtligt att glömma. Gunnar, några månader yngre än mig, ger med erfarenhet beskedet, har man passerat sjuttiofem är det alltid förlåtligt att ibland glömma.

Ännu minns jag mitt namn. Bengt Lundell.