Ärans och hjältarnas språk

2020-02-08

Precis som rubriken anger, handlar den här sidan om språk, närmare bestämt det svenska.

Men om det nu är så svenskt, det kan man ju ifrågasätta. I olika perioder har vårt språk påverkats av inflytande från andra länder, som tyskan, franskan och engelskan och många ord från dessa språk har genom åren införlivats i vårt gemensamma ordförråd.

När jag skrev ovanstående rader hade jag i åtanke att enbart använda ord och uttryck som sedan länge betraktats som ren svenska. Visst hade jag också Gunnar Strängs fråga ringande i öronen.

Varför använda krångliga utländska ord när det redan existerar en adekvat inhemsk vokabulär?

Men rubrikens ära och hjältar då?

Jo det uttrycket förekommer i en dikt som skrevs av nationalskalden Esaias Tegner för 200 år sedan. Det är inte utan en viss tvekan, som jag återger den här och för säkerhets skull vill jag på det bestämdaste framhålla, att jag med denna publicering inte har annat syfte än att jämföra dagens språk med det förgångna.

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!

Ren är som malmens din klang, säker som solens din gång

Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,

Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.

Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.

I vår tid är ju inflytandet från amerikansk engelska mycket stort, ja till och med så stort att annonsering och marknadsföring i vårt land numera ofta sker på detta språk. (Att även amerikanska seder, gester och kulturella(?) företeelser gör sitt intåg i Sverige, nämnes här bara i förbigående.)

Men även om en annan av våra mer kända 1800-talsförfattare, Carl Jonas Love Almqvist, säkert hade rätt i att ”Blott Sverige svenska krusbär har”, så förändras språket hela tiden både i vårt eget land och i andra, och smaken på de svenska krusbären blir så småningom helt förändrad.

Låt mig nämna ett exempel bland många.

Artist

Detta ord, som en gång var liktydigt med person som framställde tavlor och skulpturer, har i dag det innehåll som på medeltiden kallades lekare, gycklare eller taskspelare, nämligen musiker, stå-upp komiker, estradhypnotisörer (underhållare), sångare, dansare, magiker/illusionister, musikalartister, akrobater, clowner, imitatörer, buktalare, jonglörer, eldslukare, revy- och varietéartister samt skådespelare. Sådana personer kunde förr knappast betraktas som ärorika utan hade tvärtom ett synnerligen lågt anseende, som kan beskrivas med ett utdrag ur Västgötalagen från 1350.

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Som bekant har även detta förhållande förändrats. Nutida artister är i mångas ögon ett slags hjältar, men de är ingalunda de enda som omfattas av detta begrepp.

För att göra sig förtjänt av att kallas hjälte, fordrades förr att man utfört en bragd eller hjältedat. Ofta innebar en sådan, att man för att rädda någons liv utsatt sig själv för stor fara, eller till och med offrat sitt eget, av osjälviska skäl, som i första strofen av Karl Asplunds dikt om Titanics undergång, Hjältarna:

De buro ej kaskar och vapenrock,
ej blänkande stål i hand<
men de dogo dock i en sluten flock
för sitt folk och sitt fädernesland.

En modern tolkning av hjälte, skulle nog kunna vara ”person som mot rundlig betalning springer omkring och sparkar på en boll”. Eller som alternativ (på gammalt Stockholmsslang) ”kis som hasar planka på nederbörden”. Populär person som gillar att ses av andra.

Med ovanstående varde intet ont sagt om de personer som ägnar sig åt olika idrotter, eller som gillar att stå på en scen och underhålla en publik. Jag har bara pekat på hur innehållet och värdet av ord förändras med tiden.Det påstås att om man kunde resa i tiden och besöka 1600-talet, så skulle man, om än med vissa svårigheter, kunna samtala med folk, men om resan skulle sträcka sig till medeltiden skulle vi inte förstå mycket av språket.Nu finns det ju ord som är galet bra, och som används sjukt ofta, till exempel magiskt. Med de tre orden klarar man sig galant genom vilken tv-intervju som helst, i synnerhet om man börjar meningarna rätt, det vill säga med inledningen Nej, men absolut! Hur känns det?

Kanske är det ändå bättre än att svara på den frågan så som den ordkarge skidåkaren Artur Häggblad en gång gjorde efter ett tungt lopp: Åk själv, Gubbjävel, så får du känna!

Text och bildurval (från nätet):Björn Öringbäck