Rosmålning och kurbits

2015-07-27

Torsdag kväll. På Siggebohyttans Bergsmansgård är det musik- och berättarkväll.

Thomas Lundkvist tar oss med ut bland kringvandrande dalamålare som erbjöd sig dekorera hemmen med bilder.

Föreställningen var fullbokad. Över 40 personer samlades i salen där ”Hyttnästapeterna” är uppsatta.

De målades ursprungligen till salsväggarna i Hyttnäs Gård, Ljusnarsberg.
I slutet av 1800-talet mötte ägarn till Hyttnäs, Erik Ersa, bygdemålaren Karl Erik Jönsson från Leksand. De kom överens om att Karl-Erik skulle utföra målningar till Hyttnäs. Han tog mått på väggarna och målade sedan tapeterna hemma hos sig för att sedan sätta upp dem på plats.

1933 togs tapeterna ner och såldes till Örebro Läns museum. De sattes upp på Siggebohyttans Bergsmansgård. Första sommaren efter det de hade kommit på plats besökte ca 4000 person Bergsmansgården för att beundra dem.

Ett bord i salen var dukat med allehanda instrument och böcker. En spröd klocka hördes ute på loftgången och Tomas Lundkvist kom in i rummet.
Tomas började med att läsa en dikt om en fattig målare. Han målade ”En ros och en lilja därtill….” samt slingor och kransar”. Det kallades då rosmålning. Erik Axel Karlfeldt tyckte att begreppet var missvisande och tyckte att kurbitsmålning passade bättre.

Redan i bibeln, Jonaboken, beskrivas hur Herren låter en kurbits växa upp och skydda Jona mot den heta solen.

Thomas sjöng nu en visa om Jona i skillingtrycksversion.

Under programmet återkom Tomas ett antal gånger till dalamålarnas arbetsvillkor med hjälp av visor och dikter.

Bland de vanligaste motiven är kung Gustav den III och kronprisen.
Under hungersnöden i Sverige i början på 1770-talet engagerade kungen sig och skrev ett
uppmuntransbrev till dalaborna.
Enligt Thomas blev Dalarna ett viktigt turistmål för konstnärer och författare. Under 1840-talet gav H C Anderson ut sin bok Sverigeresan och där propagerade han för att besöka Dalarna.

Erik Axel Karlfeldt betydde också mycket för Dalarna. Tomas sjöng en burlesk historia om
”jorum” ett annat namn på döden som Karlfeldt skrivit. Jorum är ett noaord som man använde för ord som var känslomässigt laddade och man inte ville nämna vid sitt rätta namn.
Vi fick avnjuta en del av ” Dalarapsodi ” spelad på kohorn. Hugo Alven skulle säkert tyckt om tolkningen.
Även Carl Jonas Love Almqvist inspirerades av den kringvandrande målarnas arbetssituation.
Det gällde att urskilja dem som var intresserade att smycka sina hem med tavlor och andra inredningsdetaljer.

Tomas visade hur det går till att  spela på ett psalmodikum. Ett ensträngat instrument som användes där ingen orgel fanns. Det var märkt med siffror under strängen. I tillhörande notbok stod det också bara siffror istället för noter.

Thomas spelade psalmodikum och åhörarna sjöng ”Den blomstertid nu kommer”.
Vi fick höra den mycket populära, på den tiden, Carl Johansmarschen.

På Siggebohyttan finns ett exemplar av en pianoharpa från 1860-talet. Om man drar en vev på utsidan spelas en melodi. Inne i instrumentet finns en rulle med ”spikar” som är placerade så att man med hjälp av en spak på utsidan kan växla mellan 12 melodier. Det gick att införskaffa rullar med olika typer av musik allt från psalmer till skillingtryck. Inuti locket satt ett så kallat kistebrev. Elia himmelsfärd var ett populärt motiv på dessa. Att måla kistebrev var en viktig inkomstkälla för de kringvandrande målarna. Tomas spelade och sjöng en melodi från ett kistebrev.
Som avslutning fick vi höra en inspelning av vad Thomas tycker är den bäste sångare som finns, nämligen koltrasten.
En kväll med Thomas Lundkvists musikaliska och historiska kunskaper var över. Det var mycket underhållande men också lärorikt.

Han avtackades av Clas Tor, intendent på Siggebohytta, som citerade ur Peter Lahalls och Arne Johanssons bok ”Minnena och ljuset” och överräckte den sedan som gåva till Thomas.
Ett samtal med Clas Tor fick avsluta besöket på Siggebohyttans Bergsmansgård för den här gången.
Han berättade att det varit en bra turistsäsong. Ett 30 – 40 tal personer kommer på de annonserade guidningarna. Midsommarafton var det ca 800 personer som besökte gården. Även caféet har varit välbesökt. Nu finns det planer att försöka återställa trädgården runt huset. 2010 gjorde Maria Flink en rekonstruktion av såväl prydnadsträdgården som grönsaksträdgården. Det fanns också ett stort antal äppelträd på gården. Det säjs att sista ägaren till Siggebohyttan, Israel Andersson, hade äpplen med sig som ”grindslantar” när han åkte för att handla.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell