Små nära ting

15-04-09

Det är inte ofta unga damer visar något intresse för Kopparbergarns göranden och låtanden, men här om dagen hände det sig att en sådan böjde sig till golvet framför mig för att sedan hålla fram en papperslapp, som hon överlämnade till mig med orden:

-Du tappade något.

-Det är bara skräp, tänkte jag, eftersom jag visste att i den jackfickan, som den hopknycklade pappersbiten kom ifrån, fanns inget annat än värdelösa kvitton. Jag tar nämligen alltid emot sådana, även när de inte ger mig bytesrätt, årslång garanti eller liknande.
Kvittona blir sedan liggande i min vänstra jackficka tills det blir tråkigt, och det blir det ju ibland, till exempel då ens partner envisas med att shoppa bland föremål som ligger helt utanför mina egna intressen. Då kan man alltid sysselsätta sig med att rulla de små lapparna till rör eller pinnar, och när det så småningom blir ganska många sådana, är det dags att tömma alltsammans i en papperskorg. Annars kan det hända att något trillar ut, och det gjorde det ju nu.

-Det är bara skräp, sa jag och log fånigt mot kvinnan.

-Men det kanske är något värdefullt, log hon tillbaka.
Hon gick, och där stod jag med en av mina skrynkliga lappar i handen.

-Men tänk om det ändå är något värdefullt, viskade en inre röst. Kanske är det en lott, som du glömt att du köpt? Kanske var det en vinstlott? Eller fanns där ett hemligt meddelande, ett telefonnummer eller ett namn, som skulle öppna nya vägar i livet?
Naturligtvis kunde jag inte motstå impulsen att släta ut papperslappen, bara för att konstatera att det var ett kvitto från Kopparhallen, daterat strax före påsk. Sill och potatis stod det på kvittot. Ägg och kaviar fanns också nämnt, samt en hel del annat. Över fem hundra hade den resan in till byn kostat mig, bara på ICA! Och dessutom hade jag ju varit till Systemet samma dag! Det var för övrigt samma dag som… Nej, stopp nu! Nu börjar texten att skena iväg alldeles för galet. Varför började jag skriva det här? Och vart tänkte jag att det skulle leda? _Lugn bara, kära läsare, naturligtvis vet jag, att detta är en inledning till morgondagens artikel. Väl mött i morgon!
Björn Öringbäck