Från asylsökande till bofast med jobb
2014 05 20
Invandringsfrågan är ju ett hett diskussionsämne i Sverige just nu, och i Ljusnarsbergs kommun möter man många människor, vars utseende avslöjar att de har sina rötter i ett annat land, långt härifrån. Men det yttre säger inte så mycket mer om personen vi möter. Där finns inga upplysningar om hur länge han eller hon varit i Sverige, inget om den bakgrund som låg till grund för beslutet att ta sig till vårt land, eller om vederbörande kan tala svenska eller inte.
Kopparbergarn har träffat Hani Shahanpour, som kom till Sverige som asylsökande i januari 2013. I dag har han fast anställning och är bosatt i Kopparberg.
– Jag var maskiningenjör i Iran, berättar Hani. Men jag fick problem på grund av min religiösa tro, och kände en stark oro som fick mig att fly till Sverige via Turkiet och Arlanda. Där tog polisen emot mig, men de var snälla, jättesnälla, inte alls som polisen i Iran. Jag var orolig och stressad, men de tog hand om mig och fick mig att känna mig lugn. Det blev mitt första och finaste minne av Sverige.
Sen tog de mig till migrationsmyndigheten i Gävle och därifrån hamnade jag på hotellet i Ställdalen. Där bodde jag i två månader innan jag fick ett annat boende. Totalt fick jag vänta tio månader på mitt uppehållstillstånd.
– Så snart som jag fick möjlighet började jag lära mig svenska hos ABF. Det var Annmari Lööf som var kursledare, och hon var bra.
Vi var ganska många som var med på kursen och ibland, när det behövdes, började jag hjälpa till, både med praktiska saker och även att förklara för andra om det var något svårt. Jag kan prata persiska och engelska, och nu även svenska och jag förstår arabiska ganska bra, men det är svårare att tala, så jag fick praktisera på ABF.
Hani talar sakta och eftertänksamt. Visst hör man hans brytning, och ibland får han leta efter rätt ord, men med tanke på den korta tid han vistats i Sverige har han ett väl utvecklat språk.
– Grammatiken är viktig, säger Hani, som i dag är fast anställd cirkelledare hos ABF. Annmari var noga med den, och jag frågar henne fortfarande om det är något jag är osäker på.
Jag har flera cirklar, där jag leder studier i svenska språket och i samhällskunskap. Det sker på förmiddagarna, och på eftermiddagarna jobbar jag här som en resurs för de som via Internet vill hålla kontakt med sina familjer i hemlandet och hålla sig informerade om vad som händer där.
Hani hjälper också andra flyktingar att kommunicera med migrationsverket och andra myndigheter, och medan vi pratar kommer en man fram till honom för att få bekräftat att han frankerat ett brev på rätt sätt. Bara en småsak kanske, men varje dag kommer det människor som behöver hjälp, och jag tycker att det är roligt att hjälpa till, eftersom jag själv har behövt hjälp med liknande saker, säger Hani. Det känns bra för mig att jobba så här. Jag trivs med det.
Men ibland kan det kännas ensamt att vara i ett nytt land. Det är inte så lätt att komma in i gemenskapen. ABF planerar ett nytt projekt som handlar om integration, det verkar intressant.
Många av flyktingarna som vistas i vår kommun är asylsökande, och genomströmningen är stor. En stor del av dem som får uppehållstillstånd, söker sig till större orter där det kanske är lättare att få jobb, en del får sina ansökningar avslagna och utvisas, men ett fåtal stannar kvar här längre tid. Hani hör ju till den senare gruppen, och försöker att hitta vägar att smälta in i samhället. Han har till exempel börjat att spela basket tillsammans med ett 20-tal andra.
Ibland tänker förstås Hani tillbaka på livet i Iran.
– Nyheternas Iran är inte detsamma som folkets, säger han. Där finns 3000 års kultur, men också många problem. Det finns bra och dåliga människor, men så är det överallt. Det är individerna som är olika, liksom förutsättningarna. Men man måste alltid försöka göra sitt bästa. Alla kan tillföra något. Så är livet, man måste försöka för livet.
I Iran jobbade jag med maskiner och nu jobbar jag med människor, och jag trivs med det.
Text och foto: Björn Öringbäck
