Trettondagsaftonens besök på Mördarheden 2015.

2015-01-06
Den sedvanliga frukosten är intagen. Nyheterna i NA är lästa och kommenterade. Min gumma Thyra och jag har en oplanerad dag framför oss. Jag ställer en fråga till Thyra! Ska vi ta en promenad ut i skogen denna vackra januaridag? Mitt förslag godtas. Något annat hade förvånat mig. Termometern visar på minus åtta grader och endast lätta molnslöjor konkurrerar med solen på den klarblå himlen. Ryggsäcken packas med kaffetermos och smörgåsar. Långkalsonger och andra värmefrämjande klädesplagg byltas på.

Vårt mål blir naturreservatet Mördarheden på västra sidan om Nittälven. Ett till storleken överskådligt område som omfattar en yta av 36 hektar. Mördarheden blev reservat 2004. Det gränsar i väster mot Stora Uvberg. Det makabra namnet Mördarheden återkommer jag till längre fram. Vi lämnar bilen vid den anvisade parkeringsplatsen strax nedanför den branta backen som leder till Stora Uvberg. Den lilla snö som föll före jul är nu borta. Reservatet Mördarheden visar upp två karaktärer. Efter Nittälven breder en gles hedbarrskog bestående av gammal gran och tallskog ut sig. Väster om heden är en brant och delvis svårbestigen östsluttning upp mot Stora Uvberg, bevuxen med en lövrik och grovvuxen blandskog. I gången tid var här öppna ängs- och betesmarker. Enstaka tallar i sluttningen kan vara uppåt 300 år gamla. Rikligt med grov asp finns också till gagn för bl.a hålbyggande fåglar.

Tallen 1995

Vi följer den utmärkta leden uppför sluttningen. Snart når vi den nu döda, tidigare så imponerande tallen med sin karaktäristiska delade topp. Jag har strövat i detta område sedan många år och följt tallens öde.

Tallen 1995

Tallen 2015

År 2002 drabbades många tallar i vår trakt av svampsjukdomen Germeniella, vilket i första hand påverkade vissa partier av yngre tallbestånd. Detta år dog även denna mäktiga tall. Nu har rötsvampar, insekter och därmed också hackspettar tagit tallen i besiktning och medverkar till dess nedbrytning.

Bild tallens nerbrytning 2015

Bygdens folk utnyttjade den näringsrika sluttningen och översvämningsmarken efter älven för slåtter av djurfoder. De hästar som användes för arbetet i skogen och för transporter i traktens brytning av järn och kopparmalm behövde bra foder. Slåttergräset förvarades i timrade foderlador. Rester av minst fyra lador finns inom reservatet. Förfallet av dessa har gått fort när väl taken rasat in. Jag har följa detta förfall under mina strövtåg.

Ladan 1996

Ladan 2015

I norra delen av reservatet har länsstyrelsen låtit renovera en foderlada. Den utnyttjas nu som raststuga för oss som vandrar i området.

Enkla bänkar och bord finns i ladan. Och givetvis en gästbok.

Vid eldplatsen utanför tänder vi en liten brasa som sällskap vid vårt intag av det medförda fikat. Med frusna fingrar plitar jag ner några meningar i gästboken. Ber också om ursäkt för den spretiga handstilen mina stela fingrar åstadkommer.

Promenaden söderut mot bilen sker i den flacka barrskogen som gränsar mot älven. Snart når vi den imponerande kolbotten som är en av de största jag träffat på. Troligen har den plana marken underlättat för avverkning och framkörning av kolveden till milan.

Offerkasten

Namnet Mördarheden har sin uppkomst av det mord som inträffade där i början av 1800-talet. På platsen för mordet finns en anslagstavla med följande text.

OFFERKASTEN PÅ MÖRDARHEDEN. På denna skogsbevuxna hed väster om Nittälven mördades Mats Zakrissons son Johan den 5 maj 1808 av Erland Matsson från Hällefors. Mördaren som kallades Erland på stolpen avrättades på avrättningsplatsen vid Abborrtjärn norr om Finngruvan den 18 januari 1809 vid 11-tiden på förmiddagen. Detta var den sista avrättningen som skedde i Ljusnarsberg. Han följdes till avrättningsplatsen av slottspredikanten Uddo Vidén och kyrkoherde Erik Hammarström. Ett röse eller offerkast lades upp som minnesvård och sorgetecken över den mördade (enl. K Bork född 1859). Augusta Pettersson, född i Stora Uvberget 1852 säger ”de skulle nog kasta på, de som gick förbi”. Offerkasten finns upptagen i fornregistret för Ljusnarsberg som nummer 157.

Jag har hört flera varianter på orsaken till mordet men lämnar detta osagt.

Denna korta vackra och snöfria vinterdag i reservatet efter Nittälven, då solen med nöd höjt sig över trädtopparna, har nu Thyra, vår hund Jansson och jag utnyttjat för en skön skogspromenad på några timmar. Nu återstår hemfärden till Ställdalen.

Text och bild: Bengt Lundell.