Besök på Bergslagens Bokloppis
2024-08-02
Det är inte så jätteofta vi åker utanför kommungränsen, men den här helgen var vi faktiskt både söder och väster ut. Under lördagen spelade vi minigolf i Lindesberg och under söndagen besökte vi Bergslagens Bokloppis i Södra Hjulsjö det vill säga i Hällefors kommun.
Utsikt över bokloppisen
Med oss på resan hade jag och Benjamin med oss Benjamins mormor, en påse böcker och en massa fika. Det gick lätt att hitta, bara följa riksväg 63 till avtagsvägen för Grängen och sedan följa skyltarna. Vad som däremot visade sig lite svårt var att hitta en parkering. Nåväl, efter lite långsamt och metodiskt letande hittade vi en plats. Jag måste dock förtydliga, att det inte fanns så många lediga parkeringsplatser berodde inte på att det fanns få platser utan att det var många som var sugna på att fynda böcker, titta på utställningar och lyssna på kulturarrangemang.
Vi inledde med att lämna in den påse böcker mormor hade med sig. Den var bara att placera i en skrinda direkt innanför entrén så det var mycket smidigt. Skrindan fylldes snabbt upp och vips fanns en bokhjälte (de som ideellt arbetar med bokloppisen) upp och hämtade den varpå ytterligare en bokhjälte ställde dit en ny skrinda. Dessa bokhjältar syntes sedan lite varstans i loppisen för att prata lite i allmänhet och om kultur i synnerhet.
För att ge lite bakgrund så läste jag litteraturvetenskap när jag studerade vid universitetet. Detta gör mig absolut inte till någon bokexpert, men vittnar förhoppningsvis om att det både var och är ett stort intresse för mig. Att jag sedan har lite av en bokloppis uppe på min egna vind behöver vi inte tala högt om, men böcker är något jag uppskattar mycket och doften av gamla böcker fungerar liksom lugnande och uppiggande på samma gång hos mig.
Ganska snabbt hittade Benjamin en bok om naturfotografering som han ville ha och jag hittade en spännande bok av Margit Sandemo (Japp den norska kvinnan bakom bland annat”Sagan om Isfolket”) som handlade om något så spännande som djur och vad de betyder för oss människor. Baksidetexten beskriver det som att Sandemo i sin roll som skribent på en tidning efterfrågade läsarberättelser om husdjur och den roll de hade i sina familjer. Det lät så spännande och långt ifrån det jag brukar läsa att jag inte kunde lämna kvar den i hyllan.
Ja, på tal om hyllor. Böckers antal mäts ofta i hyllmeter. Jag kan förvisso räkna ganska så bra men jag vågade mig inte på att börja räkna hyllmetrarna med böcker; så många var de!
När vi hittat dessa två böcker kom vi fram till berättarboxen. Det är något så fantastiskt som en box där man går in och helt enkelt berättar sin historia eller intervjuar någon som man vill veta mer om. Antingen sitter man där inne och bara pratar eller så spelar man in det hela och kan få det uppspelat i deras Podd. Det är verkligen en jättefin möjlighet till en intim stund med någon eller en stund för lite eftertanke och självanalys. Vad vill jag föra vidare till eftervärlden eller vad har jag upplevt vars tyngd jag vill slippa bära ensam i hjärtat. Vi spelade inte in något men Benjamin blev väldigt sugen på att åka tillbaka och göra det vid ett senare tillfälle.
En kamin byggd av böcker!
Längre in i lokalen möttes vi av inomhusscenen ”Trotylen”. Varje dag då de har öppet (lördag och söndag 10-16) har de ett kulturarrangemang klockan 14.00 förutom nästa helg då det börjar redan klockan 12 i och med att det då är Hyttdreva. Men kulturen fick vänta och istället tittade vi på fler böcker och den ”kamin” som byggts upp av böcker – ett av flera fantastiska konstverk kopplade till böcker. Strax bakom den stora kaminen hittade vi ”Gruvan” vilken inleddes med en gruvort kantad av boksidor. På väg genom orten fanns det ett hål att titta ner i med ett blåaktigt ljus som lockade. En trappa dök snart upp och nere i gruvans botten fanns diverse gruvtypiska hackor, sågar med mera och så klart några böcker.
Bokkonst
Något som slog mig var hur många stolar det fanns utspridda på hela bokloppisen och på många av böckerna satt besökare bara för att supa in atmosfären, läsa lite i en bok, vila benen eller helt enkelt bara sitta för att det var bekvämt. I övrigt är det ganska stor del av loppisen som nås via trappor och det finns vad jag kunnat se inga hissar. Därför kan nog personer med rörelsehinder få lite problem med framkomligheten. Den del av loppisen som nås utan trappor och så vidare är dock enorm ändå och det finns handikapparkering så låt inte det avskräcka men var beredd på att hyllorna för utländsk litteratur exempelvis kan vara svåra att komma åt. Trapporna är bra markerade vart de börjar och slutar och där taket är lågt är även det markerat med tejp och band i glada färger.
Böcker i färgsortering
Jag pratade om trappor och på väg upp mot utländska böcker, barnböcker och musik måste du som besöker loppisen titta på golvet för där ligger det små hjärtan utklippta från boksidor. Så gulligt och det lilla extra som gör hjärtat ännu lite gladare av platsen.
Så var det dags för kulturarrangemanget och idag var det Annika och Erik som skulle uppträda. Improvisation stod på menyn och vi väntade med spänning på första parkett för att se vad de skulle hitta på. Att vi valde att åka just den här söndagen var för att just Erik och Annika skulle uppträda eftersom Erik är barnens pianolärare i Kulturskolan i Ljusnarsberg.
Vi fick en liten presentation om hur musiken och gemenskapen växt fram mellan Annika och Erik. De började spela tillsammans 2018 efter att ha träffat på varandra på torget i Hällefors. Annika var då den som skrev låtarna och kort sagt behövde hon en pianist. Sedan kom pandemin emellan men efter den återupptog de musiken och bestämde då att göra musiken tillsammans. Musiken skapar de fram genom att leka fram inspiration och genom inspirationen växer såväl musik som vänskap starkare och starkare.
Jag måste erkänna att jag inte är superbevandrad i musik men jag fick en viss känsla av Hedningarnas mer experimentella musik men mer avskalat och intimt. Erik spelade piano och Annika sjöng, mixade, spelade följt, vindspel med mera. Vid ett tillfälle fick vi i publiken vara med och ackompanjera med vad vi hade för händer och fötter.
Alla som genomför ett kulturarrangemang på scenen får ett väldigt speciellt gage nämligen en tom papperspåse. Denna påse får de sedan fylla med böcker!
Efter framträdandet betalade vi för våra böcker (De kostar 20:- styck, tidskrifter kostar 10:- har jag för mig och köper man en serie med fler än 10 titlar kostar de bara 10:- styck). Benjamin ville ha fika så vi gick till fiket och köpte hembakade bullar. En skylt berättade att allt var hembakat och att de råvaror som användes till exempelvis sallader var närodlade och ekologiska så långt det var möjligt. Bullarna var jättestora och smakade väldigt bra. Här kommer en mammaförmån, jag fick nämligen halva Benjamins bulle eftersom han blev mätt på en halv.
Fallskärmshoppare på ”Hoppets stig”.
Flaskmusik inger hopp på ”Hoppets stig”.
När vi hade fikat begav vi oss ut för att titta på allt vackert som finns att njuta av i form av utställningar. Bland annat tittade vi på den fina glaskonst som visade på fiskars, musslors, ödlors och insekternas samverkan och liv i vattnet. Vi gick sedan på ”hoppets stig” för att ta oss genom och till konstutställningen med tema ”Hopp”. Där fick vi se på näcken i badkar, en fallskärmshoppare i snåret, hoppa hage, lyssna på flaskor som då man slog på dem bildade tonerna till en väldigt känd visa som kan härledas till vissa hoppande djur. Allt detta var alltså på vägen till utställningen, de 175 metrarna var verkligen häftiga. I galleriet välkomnades vi på bästa sätt och skrev sedan våra namn i en välfylld gästbok. Tavlorna var i väldigt olika stil och skapade av lokala och externa artister vilket gav en härlig blandning.
Träformation
Fönsterkonst
Drake
Efter det gick vi runt lite mer, det finns verkligen jättemycket att titta på men nu började vi bli lite sugna på att åka hemåt. Som jag skrev hade vi med oss en massa fika och detta tänkte vi äta någonstans på vägen. När jag så såg en skylt om Kindla Naturreservat 7km från R63 blinkade jag och vi svängde av. Min bil visade sig vara något för låg för vägen och jag åkte mycket försiktigt. De 7 kilometrarna kändes väldigt långt och när vi kom fram till parkeringen visade det sig vara 1,2km kvar till själva utkiksplatsen så vi fikade vid bilen. Lite längre fram såg vi till Benjamins stora glädje tre tjäderhönor. Jag stannade bilen och han klev ut och tog ett foto.
Tjäderhöna
Så kom vi hem med några fler böcker att lägga till samlingarna.
Text: Benjamin och Veronica Andersson
Bild: Benjamin Andersson
