Ställbergs Gruva öppnar nya dörrar.

2021-07-18

Efter ett och halvt år av pandemi har Ställbergs gruva åter öppnat för nya kulturaktiviteter.

Om man ser på tillströmningen av publik så var det efterlängtat. Föreställningarna var slutsålda väldigt snabbt sedan biljetterna släppts.

Den karga gruvbacken har förvandlats till en grön oas lämplig för picknick.

Pandemin ändrade på planerna 2020. Istället för att arrangera kulturevenemang för publik har det satsats på stora renoveringar och förändringar av lokalerna. En f.d. bilverkstad är nu restaurerad till arbetsrum och en stor sal är avsedd för bl.a. dansträning Gamla spelhuset är förvandlat till konsertlokal.

Väggar har tagits bort så att en ny och större reception har kommit till. En gammal järngruva har fått ett nytt ansikte utan att man skalat bort allt från förr. Nu är det bevisat att det går att anpassa utan att förstöra.

Den 3 juli var det öppet hus. Förutom rundvandring i nya lokaler ordnades ett digitalt samtal med Carl Oskar som koordinator. Man pratade om hur hårt företagsnedläggelser drabbar bygden. Aitik koppargruva togs som ett exempel. En film visades som gav en bild av hur stora förändringar som blir i naturen och såren som lämnas kvar. Man diskuterade konsekvenserna av etableringar och exploateringar.

Efter att ha ätit en god gazpachosoppa invigdes den nya konsertlokalen.

Det var som alltid artister av mycket hög dignitet som underhöll med dans, musik och sång.

En utställning av konstnären Simon Ferner från Grängesberg fanns att begrunda.

Den 15 juli var det premiär på den första av fyra föreställningar av ”Till det som alltid funnits”. Ett musikdrama av Sara Parkman och Eric Sjögren. En föreställning i två akter.

Den inleddes med en prolog framförd av Sara Parkman och Eric Sjögren skriven av Anja Bergdahl.

De presenterade också kvällens musiker och aktörer.

Akt ett bestod av ny musik som Brenda El Rayes, Hampus Norén, Ebo Krdum,

Isabell Gustafsson-Ny och Sara Parkman skrivit.

De hade också skrivit musik till fyra aktörerna. Eva Hanna, Simon Ferner, Thyra Lundell och Lisbeth Gustafsson.

Eva Hanna tillsammans med sin systerdotter Brenda El Rayes framförde en tonsatt dikt av Brendas far. Han bor i Syrien. Budskapet var ”Det är ingen fara. Du ska få veta att vi finns och vi delar bördan”.

Lisbeth Gustafsson läste ”Första gången kom jag barfota”. Hampus Norén hade skrivit musik. Innehållet i dikten och musiken gick i spiraler som tilltog i intensitet.

Simon Ferner från Grängesberg berättade om sin gammelfarmor som var en kvinna före sin tid. Hon var bl.a. idrottsföreningens första kvinnliga ordförande. Simon gav också en bild av det försvunna Grängesberg då delar av byn fick flytta efter att ett stort ras.

Simons berättelse inramades av Ebo Krdums musik. Ebo Krdums berättade också lite om sin bakgrund i Somalia. Publiken fick en bild av att samma kamp för rättvisa och jämställdhet finns överallt.

Thyra Lundell tog med publiken på en skogsvandring. Den innehöll synintryck och tankar om naturen men också funderingar kring vardagen. Framträdandet var inspelat och inramat av vackra naturbilder. Berättelsen omgärdades av Isabell Gustafson-Ny nyskrivna musik ”Rosenhagtorn och björksly” som gav framträdandet en mjuk ram.

I pausen njöt publiken av förtäring och den vackra sommarkvällen på gruvbacken.

Akt två var ett nyskrivet verk av Sara Parkman, beställt av Sveriges Radio P2 . Sara beskrev det själv som musiken rör sig ut till mystiken och varandet i det gemensamma. Publiken fick en mäktig upplevelse. Det blev en vandring från livets svårigheter till framtidens hoppfullhet. Första sången hette ”Järn och blod”. Den sista ingav visst hopp och hette ”Från kalhygge till skog”. Verket var 1 timme långt och man förundrades över den stora kreativitet som flödade från scenen. Sara Parkmans röst fyllde det karga men ändå vackra rummet och man omslöts av hennes enorma energi. Härligt att få uppleva.

I bakgrunden fanns hela tiden fyra vokalister. Maja Kamne, Annie Björkman, Elin Oskarsson och Siri Flensburg. De var inte bara några som fanns där. Deras röster var en mycket viktig del i kvällens föreställning. Deras förmåga att använda sina röster var imponerande. Man fick ibland känsla av att det fanns extra instrument med.

Musiker, sångare och aktörer tog emot publikens slutapplåder

och applåderade publiken för deras uppmärksamhet.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell