Lisa Lager är med på Konststigen i Hörken

2021-05-02

Jag, Lisa Lager, bor i Kopparberg i ett hus som jag köpte för fyra år sedan. Jag har bott här i området förut. 1995 målade jag en stor akvarell över Kopparbergs Marken, och den lät jag trycka i vykort och affischer. Den blev väldigt omtyckt och finns i många av kommunens inrättningar och i privata hem. Det är nog den målning som de flesta känner igen mig på.

Jag bodde några år i början på 90-talet på ön Biskops-Arnö i Mälaren. Det var där jag började måla de här detaljrika akvarellerna som berättar om händelser och folk och fä. Den första målningen var över ön Biskops-Arnö. Jag hade då avslutat en utbildning i foto och film. Målningen finansierade den första filmresan till Indien, där jag och min dåvarande sambo dokumenterade en lokal hjälporganisation. Filmkameran ersättes alltså sedan med akvarellpenseln. Jag strävade efter att dokumentera människor, som de själva vill bli avbildade, i deras miljö och sammanhang. Jag kallade dessa akvareller för Gåramålningar. När jag bodde i den fina herrgårdsmiljön på Biskops-Arnö så fanns ett sting av längtan i mitt hjärta. En längtan till skogarna, tjärnarna, storlommarna och älgarna, för att inte tala om den syrliga doften av pors.. I allén upp till min bostad på Biskops-Arnö låg fint grus. 08-singel. Mitt sinne för detaljer fick mig att titta närmare på dessa små stenar. Jag upptäckte att de var grå, svarta, rosa och vita. Jag tog några nävar och började sortera dem i färgerna. Jag limmade upp dem på en pannå. De rosa bildade kvinnokroppar och en rodnande sol. De vita blev våra kläder som hängde på sträck, de fick också bli svallet i den svarta tjärn i vilken vi tog vårat nattdopp. Jag säger ”vi” för plötsligt blev det ett sommarminne när jag och mina vänner tog ett nattbad i någon tjärn uppe i Bergslagen. Det här med grus som mosaik återkom för bara något år sedan. Jag hade köpt huset här i Kopparberg, och var i stort behov av förråd och verkstad. Ett förråd i form av byggsats beställdes, och jag fick hjälp att montera upp det. Platsen jag hade valt var bredvid ett fornminne, en milsten, som står inne på min tomt. Själva boningshuset är från 1790, och jag kände ett ansvar över att förrådet skulle passa i miljön. Med frigolit, hönsnät och betong fick jag det utseende jag önskade.

Södra gaveln. Men när jag kom till norra gaveln var betongstenarna slut(!). Då gick jag ut på grusvägarna och spanade efter småstenar som var flata, med stor kontaktyta, för att kunna fästas.

Jag plockade även slagg och stenar från forna dagars järnproduktion och gruvdrift. Jag har en önskan om att porträttera bergslagens flora och fauna med de olikfärgade mineralerna som finns i området. Det vore önskvärt att få en sådan beställning. Mitt bidrag i Kulturrundan i Hörken är en grusmosaik som fått namnet Laxtjärn. Det är en kvinna som badar både i sötvatten och månljus. Hon kommer att ha sällskap av Henom. Henom kommer från Gotland och min tid som tovningskonstnär på Fårö. Jag hade galleri i Broa på Fårö, och där ville kunderna ha föremål i lammens och naturens vita gråskala.

Henoms kropp har en kärna av frigolit, hud och huvud är gotlandsull från grannarnas lamm på ön. Henom kan uppfattas som skrämmande, då han påminner om en mänsklig varelse -på samma sätt som väsen med sina likheter skrämt människor i glesbefolkade bygder i gamla tider. Henom representerar också folktro, att man med spåkort kunde förutsäga öden. Jag hoppas att fåglar tar tillbaka ullen från Henom till naturen, och att man vid ev flera besök kan följa processen. När utställningen är över ämnar jag ta hem frigolit-torson och återanvända den. Jag kanske kommer att täcka den med mosaik i någon form. Återbruk ligger mig varmt om hjärtat.

2006 gick jag en utbildning till plattsättare. Jag ville gärna jobba med mosaik, men ullen kom emellan och förde mig till andra äventyr. I januari 2017 påbörjade jag en mosaikinstallation i mitt hem. Den slutfördes hösten 2020. Motiven är förstås hämtade ur omgivningen. Laxbäcken och Laxtjärn med flora och fauna. Den här gången med keramikmosaik från Japan från 1970-talet. Dessa mosaikbitar har jag frigjort från loppisfynd; grytunderlägg, askfat och spegelramar. Jag har förhoppningar om att kunna ha visningar när pandemin har lagt sig.

Grustavlan ”Laxtjärn” och Henom står på en fin plats invid en stenmur mellan Fridhem och kyrkogården i Hörken. Jag vill tacka Ljusnarsbergs konstförening för att ni låter mig få delta i kulturrundan i Hörken.

Text och bild Lisa Lager