Tankar en torsdagsmorgon

2020-11-12
Har just satt in ett par dikter av Stig Wikman i Kopparbergarn och tycker, att mycket av det han skriver är tänkvärt och fint. I varje fall lägger han sin själ öppen för oss alla att se och det kan vara skönt så här, när så mycket negativt tränger sig på.

Annat är så hårt. Coronaviruset ger sig inte i första taget, utan tvingar oss att vika oss och förhålla oss till dess framfart. Inte vill man bli sjuk – inte så att det är livsfarligt. Det drabbar oss kanske, om vi inte är på vår vakt.

En kär skådespelare Björn och jag mötte i Grythyttan 1979, Sven Wollter, drabbades nyligen, när han besökte sina kära i Stockholm. Jag minns honom väl som ung och ganska så ståtlig faktiskt. Vi hade lyckan att få vara med i en inspelning av filmen Charlotte Löwensköld med honom och en hel rad kända, älskade och duktiga skådespelare och hans speciella röst satte sig i minnet. Vi hade häst och trilla och fick klä upp oss och vara med som statister hela familjen.

Politiken är också hård ibland och nästan omänsklig. Jag tänker bland annat på USA nu och det som händer där. Inte för att allt vi får höra är den enda och riktiga sanningen, men när live-sändningarna får oss att sätta kaffet i halsen, blir man ju både rädd och förbaskad på, att dessa ledare för en hel nation, får uttrycka sig hur som helst och även använda sin makt till att ”trampa på folk”. Så mycket får och kan jag väl uttrycka mig, att jag ibland blir tveksam om demokratier är på riktigt överallt där de sägs finnas. Ibland styr ledare i demokratier på ett sätt, som mer påminner om diktatur. Ja, ja – det finns två partier att rösta på, men akta dig för att inte rösta på det ”rätta”!

Hösten har blivit grå nu. Det ser ut och känns, att det är november. Månadstavlan av Kerstin Frykstrand, med november just nu, har barn med paraplyer som bild och sitter på väggen. Jag byter fortfarande varje månad och gläds åt, att bilderna har hållit i så många år. Det tycks mig, att det har blivit oftare och oftare under årens lopp. Tiden tycks gå snabbare. Det påstås, att man får tidsperspektivet från sin egen ålder. För en fyraåring är åren som gått ett fjärdedels liv – för mig bara en 76:e-del, så det klart att det rusar på. Förr tänkte jag i november: ”Nu är det mörkt i så många månader, Hur ska man stå ut?” Numera tycker jag att eftersom sommaren bara var en blinkning, så blir vintern lika kort och snart står vi där i solen igen efter väggen och känner värmen stråla fastän det kyler på ryggen. 

Trädgården har gått i vila. Potatislandet och det övriga odlingsområdet ligger svart och tyst. Jag har stängt av radion i växthuset, eftersom vildsvinen inte har något att böka upp längre. Hela sommaren gick den igång regelbundet under nätterna. Vildsvinen tycker inte om människans röst och musik har jag fått veta. Visst har de hälsat på ett par gånger, då vintertid. Området bredvid garaget har fått sig en omgång och det har inte blivit av att jämna till det – ännu.

Av höstblommorna lyser just nu bara kärleksörten. Den är högröd och sitter som små stoppljus kring brunnen. En tom grop på gräsmattan ska få ett äppelträd till våren. Sorkarna har varit hårda på att äta upp trädrötterna efter hand som vi satt aplar hittills. Nu ska de sitta på ett torrare och för sorkarna besvärligare ställe. Ett par rotskott som kommit upp ska vi försöka ympa in något gott äpple på.

Vi ska bara umgås med de i familjen är det sagt nu. Jag tänker på alla, som inte har någon familj i närheten, utan lever med tysta väggar omkring sig. Jag tänker också på alla hemlösa, som inte ens har tysta väggar omkring sig, utan några påsar och kassar med hemmet i bredvid sig i gathörnet eller den plats där de just nu befinner sig. Men de har kanske ändå någon människa i närheten i kylan att prata med.

Så vad gör jag då, undrar du läsare kanske. 

Jag har alltid varit nyfiken och velat lära mig saker hela livet. Mycket krävdes av mig redan som barn och sedan har jag själv byggt på. Jag var inte stor, när jag första gången tog cykeln ner till torget med en kartong egenodlade salladshuvuden på pakethållaren och att se grödorna växa, är fortfarande en del av livscykeln för mig. Att jobba med händerna är också intressant. Jag har gjort många olika hantverk och så här i höstmörkret, passar jag på att spinna och väva. I många år brukade jag också spela gitarr, men mina händer klarar inte det längre. Det går varken att ta grepp på gitarrhalsen eller att knäppa som förr på strängarna. Jag känner att jag saknar det. 

Men nu har jag fullt upp med ett uppdrag. Jag, liksom andra med mig, tänker varje dag på barn och barnbarn. Visst sågs vi någon gång i somras, men eftersom våra inte bor i närheten, blir det glest mellan besöken. Funderar över hur länge till, vi bara får mötas i telefonen. Vi har en sonson i Uppsala, som har fått egen lägenhet nu, när han läser på högskolan. Sonhustrun ringe en dag och berättade, att i lägenheten finns en stor kal vägg, som de hade undrat över. Skulle vara fint med ett par Gubbatäcken där, tyckte de. Så nu väver jag Gubbatäcken. Det är pilligt, men roligt – många färger och mönster att hålla reda på. Mönstret kommer från ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och visar djur, slott, sjöar och skogar ur sagan som Selma Lagerlöf skrev för så länge sedan. Tänk att den var grund för barnens kunskap om vårt land då. Nu blippar de in vad de vill veta på mobilen. Bra eller dåligt? Vad vet jag? Det har kanske inte någon betydelse. Det handlar om utveckling.

Idag är det duggregn. Inte ens fåglarna vill vara i farten som vanligt. Annars har vi mängder här och nyss fanns några småfåglar vid matningen, men sparvhöken kom och då blev det plötsligt tomt. De äter och äter. Tre ekorrar kommer också regelbundet och några nötskrikor. Det märks att de är inställda på att förbereda sig för vintern, för de inte bara äter, utan drar iväg med solrosfröna och gömmer lite här och var. Får de något med av sparandet? Jag tror knappast det, för möss  och sorkar är det gott om i år och de hittar nog både ekorrarnas och nötskrikornas förråd. Men hur kan man hindra dem? Och hur kan man hindra ekorrarna, att dra iväg med fröna? Kanske måste vi göra nån slags nätbur åtminstone kring den ena fågelstugan, så bara småfåglarna kan komma in och får ha maten i fred. Det tål att tänka på. 

Det finns mycket som tål att tänkas på, men den här morgonen är slut och dagen kräver sitt, så här sätter jag punkt och önskar alla en bra fortsatt torsdag.

Inger Aftonljus