Sorgsen höst – dikt av Stig Wikman

2020-09-20

SORGSEN HÖST.

Höstens svala vind, sköljer mot min varma kind
när jag vandrar genom skogens mörka snår
Trycket i mitt bröst blir så starkt i kulen höst
men jag dämpar det så gott jag nu förmår

Det som någon till mig skrev, i ett sorgset litet brev
en berättelse så obeskrivligt tung
Att en vän till mig gått bort, hennes liv blev allt för kort
hon var vacker, och blott nitton vårar ung

Därför vandrar jag nu här, i denna gråa atmosfär
försöker minnas henne sådan som hon var
En liten tjej med ögon blå, och jag kan inte förstå
att hon nu på denna jorden ej finns kvar

Henne har jag aldrig glömt, hennes minne har jag gömt
långt där inne i mitt hjärtas kärleksvrå
När jag går till hennes grav, kan jag känna vad hon gav
med sitt leende och ljuva ögon blå

Men med åren har jag känt, att det något med mig hänt
trycket finns ej längre kvar uti mitt bröst
Nu för tiden när jag går, genom skogens mörka snår
finns hon med mig, trots en ganska kulen höst

STIG.WIKMAN.