Kyrkstigen och Perrabackens magiska punkt
2020-05-18
Efter äventyret med Säfsbanan konstaterade vi att det fortfarande fanns kulor kvar i påsen att spendera på nåt projekt. Vid en middag som Hushållningssällskapet inbjudit oss till, där vi faktiskt fick beröm för våra tidigare bravader, lovades att skaffa fram lite mer kosing till oss om vi ville fortsätta. Vi fick en vecka på oss att sätta ord på nästa projekt.
Efter några dagar hade vi kommit fram till ett antal olika och roliga saker, som vi skulle kunna tänkas göra. De gamla Hörksborna hade mycket att berätta. Bland annat om den Magiska punkten. Kanske ett hörfel för det visade sig att dom menade Magnetiska punkten.
Det satte igång fantasin, så vi beslutade att plocka fram den gamla Kyrkstigen. Då skulle vi få den mytomspunna punkten på köpet. Kyrkstigen var precis som namnet antyder ett påbud av religionen som rådde på 1600 talet. För att ta det från början. Det var lag på att alla måste gå i kyrkan, hur långt och kallt det än var. Och, ursäkta uttrycket, Gud nåde den som inte blev avprickad av prosten i Kopparberg. Det bodde mycket folk i norra delen och någon kanske frågar sig varför man inte gick i Hörkens kyrka. Det korta svaret är att den byggdes inte förrän 1925. I mitten av 1800-talet upphörde tvånget, men folk kom ända från Grangärdetrakten med varor som skulle säljas eller bytas i Kopparberg. Det blev också häst och släde, så det blev en riktigt bra upptrampad stig efter dom.
År 1629 bosatte sig en Bertel Bertelsene på höjden med utsikt mot sjön Norra Hörken åt ena hållet och Ställberg åt det andra. Han blev bergsman och fick namnet Grill.
Det föll sig så att vi började vid Grills med röjning mot Hörken som första etapp. Eftersom detta var ett kyrkligt projekt ”bad ” vi till kyrkorådet att få hämta lite virke hos dom. Inga problem.
Dagarna gick och efter en vecka, vi arbetade inte så hårt, var vi en halvtimme på väg mot Perrabacken och de gamla gruvhålen. Gruvfältet är mycket gammalt. Man började gräva efter att ha hittat stenar innehållande silver redan år 1672, men resultatet var inte så stort. Försök gjordes även under både 1700 och 1800-talet Platsen kallades Norrhörks silvergruva. Försöket dom fem sista åren fram till år 1899 blev endast 1017 ton. Kvar blev en massa gruvhål med grönt vatten, vilket visar att det var kopparhaltigt. Ett utomordentligt ställe att göra en rastplats på.
Ett vindskydd, bord och bänk och sen det bästa. Det som ingen trodde på nämligen den MAGNETISKA PUNKTEN.
Den fungerar så här. Om man har en kompass till hands visar pilen mot samma punkt, oavsett från vilket väderstreck man står.
Där satte vi upp ett spett och om man tar en spik och närmar den, så sugs den mot spettet. Otroligt men sant. Och vad skall det vara bra för tycker den oinvigde? Jo, det fanns en tid när varken internet eller GPS var uppfunna. Då var det av allra största vikt att flygplanen visste var dom var. Därför använde sig flyget av magnetiska punkten i Hörken för att ändra kurs när dom passerade Perrabacken. I gamla tiders flygarkretsar är den här punkten och den i Schweiz välkända. Dom ligger ju inte så nära varandra precis.
Det här hände för exakt tjugo år sedan och turistinfo i Kopparberg hade inte en susning om vad som fanns att erbjuda. Det var bara ett av de angränsande länen som hade det med. Det vete sjutton om det finns där än. Hörken längst där uppe i norr har väl inte varit orten som det satsats så väldigt mycket på genom tiderna. Eller vad sägs om en episod som hände en dag. Vid en fikapaus nere vid järnvägsövergången kom en dag en brandbil och ambulans i full fart och stannade. Chauffören hoppade ur och frågade hur man åker för att komma till Yxsjöberg. Det visade sig att deras karta slutade i Hörken. Det här var innan GPS var infört. Men det visar väl att myndigheterna betraktade norra delen av kommunen som ett svart och mystiskt hål som eventuellt fanns i periferin.
Men som det heter, att bra karl reder sig själv. Röjningen av stigen fortsatte med uppsättning av informationstavlor och vägvisare ända tills stigen inte var stig utan väg. När Hörkens kyrka byggdes offrades en liten bit av stigen, därför är det en liten väg i stället. När man går förbi kan man gärna titta in i kyrkan och se hur en riktig kyrka skall se ut. Ja, ja, jag är väl lite hemmablind.
Pilarna visar vidare söderut förbi kyrkogården och ut i vildmarken. Stigen passerar massor av gamla kolbottnar, som man kan identifiera genom att det är runda platser beväxta med smågranar och om man stampar på marken blir det ett dovt ljud.
Man passerar gamla ruiner, gamla kavelbroar, kolarkojor, rester av milor och gammal urskog innan man kommer fram till det nya vindskyddet vid Djuptjärn.
Där kan man sitta och njuta medan solen laddar kroppens batterier innan man sätter in sista stöten före Ställberg. När man slingrat sig fram till niokilometersskylten har man hamnat i Lövskogen, för övrigt byn där min mamma föddes. Där slutade vår del av den gamla kyrkstigen. Därifrån fram mot Ställdalen, tullen i Sundet och slutligen kyrkan i Kopparberg skulle färdigställas av arbetslöst folk från Kopparberg. När jag i går, exakt på dagen tjugo år senare, besökte vårt slutmå,l kunde jag konstatera att folket från Kopparberg INTE HADE KOMMIT IGÅNG ÄNNU. Vår vägvisare pekade in i en djungel. Men det gör ingenting. Åk upp till NORRA delen och ta en rygggsäck med fika och ta en tur på ett par tre timmar i skön natur. Nästa projekt kanske blir Yxsjöberg, Sjöändan eller Högfors. Slump eller inte, orterna ligger norrut.
Nostalgisk text o foto Leif i Nittkvarn
