Sånger om järn

2019-04-02
Ljusnarsbergs Kammarmusikförening har återigen arrangerat en fantastisk konsert på tingshuset.

Ett 50-tal åhörare intog stolarna.
Thomas Lundqvist hade två roller. Som ordförande i föreningen hälsade han publik och artister välkomna.

Så satt han sig på en stol och tog rollen som en av kvällens artister.
Vid sin sida hade han Fred Lane, en engelsman från Manchester men som bott i Sverige sedan 1970. Fred har forskat kring ämnet svenska gruvarbetarvisor som redovisas till en liten del i LP ”Vi smida”.

Thomas behövs knappast presenters då hans kunnighet att spela på det mesta är välkänt för de flesta. Han är också en mycket god sångare.

Konserten startade med ”En gruvvisa från Norberg”. En något burlesk visa. Ackompanjerade av Dennis. Via en platta som Fred satt på. Dennis rörde på sig i den takt som Fred bestämde genom att knacka olika hårt på platta han satt på. Fred påstod att det var Margaret Thatchers make.
Så följde en visa om polis Borg som kom till Norberg från Stockholm för att stävja gruvstrejken 1891.

Efter dessa visor från gruvarbetarens hård vardag, följde Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.
Publiken fick veta att Erik Gustaf Geijer gjorde efterforskningar kring gruvarbetarnas vardag både i Sverige och England. Han har skrivit sången ”Den lilla kolargossen”.

Texten handlade om en liten pojke som var på väg till sin far i kolarkojan med mat. Texten växlade mellan pojkens rädsla för att vara ensam i den mörka skogen och till hans försök att låta självförtroende ta övertag och vara tuff. Omkvädet i sången var ”Det är så mörkt lång bort i skogen”. Man kände verkligen för den lilla parveln. Thomas sjöng och Fred föll in ibland. Han spelade också på ett av Thomas annorlunda instrument.

Fred sjöng en gruvsång från en stenkålsgruva i Skåne. Till formen ett skillingtryck från 1918 där en gruvarbetare fick ett ras över sig och blev svårt skadad. Hustrun övergav honom och barnen eftersom hon inte ville vara gift med en krympling.
Så fick publiken njuta av Dan Anderssons ”Jag väntar vid min mila”.

Thomas berättade om Dan Anderssons tid som journalist i Göteborg. Vi fick lyssnade till Dans ”En skön sång om potatis”. Den skrevs när det var potatisbrist.
Fred berättade att det finns en mängd folkliga visor i nordöstra England. Där finns starka fackföreningar och frikyrkor. Kan jämföras med svenska förhållande i gruvdistrikten.

Visan vi fick hör på engelska handla om, när man blev gråhårig fick man lämna jobbet i gruvan.

Så återvände vi till Sverige och Bredsjö och ett skillingtryck från 1914 som hade rubriken ”I Bredsjö hytta”. Melodin går det att spåra till en jungman som skrev den 1888.
Jack Elliot är en engelsman som samlat in en mängd folkliga sånger.
Fred sjöng två av dem för oss. Den först handlade om en äldre gruvarbetare som gav rådet till en nyanställd att det var viktigt att vara tyst i gruvan. Berget gav olika ljud ifrån sig och var man tyst kunde det betyda liv eller död. Ett blivande ras kunde höras och arbetaren hann sätt sig i säkerhet.
Den andra var en vardagsberättelse från gruvbyn. För att klara det tuffa livet som gruvarbetare tog man till galjhumorn.
Tillbaka till Sverige och sången ”Gruvan” från Nordmarkshyttan.
Programmet avslutades med en visa från Newcastel och Byker Street som var en del av gruvarbetarnas bostadsområde.

Efter ett framträdande med mycket eftertänksamhet blandat med glada skratt fick Fred och Thomas komma överens om ett extranummer.
Det blev en visa om Kata Dahlström och hennes uppfinningsrikedom för att kunna agitera. Hon fick inte tillstånd för att hålla möten men det gick inte att hindra henne från att gå på landsvägen. Så åhörarna placerade sig efter vägen och Kata Dahlström gick fram och tillbaka på vägen och pratade.

Thomas och Fred avtackades med en blomma av Ulla Björklund.
Så var det dags för Thomas att bli ordförande i Kammarmusikföreningen igen. Han påminde om att årsmötet i Kammarmusikföreningen skulle börja om en liten stund och inbjöd publiken att deltaga.

Text:Thyra Lundell  Foto: Bengt Lundell