Porträttet

2016-04-21

Barbro Resare är en genuin Ljusnarsbergare. Hon har alltid bott i Rosendal. Hennes föräldrar drev ett jordbruk med cirka 10 mjölkkor. Barbro säger att hon hade en mycket trygg och fin uppväxt. Hennes förebild är modern, som flyttade från jobb och vänner i Stockholm för att ta hand om sina åldrande morföräldrar i Lakabäcken. Hon träffade då mannen som hon skulle leva ett gott men också strävsamt liv med.

Arbetet på jordbruket var tungt men också rogivande. Barbro tyckte inte om slakten annars deltog hon från tidig barndom i arbetet på gården. Roligast var slåttern. Då kom det grannar med räfsor och liar för att hjälpa till.
Barbro tycker det var hennes mor som drog tyngsta lasset då. Det fanns ju varken kyl- eller frysskåp så det gällde att laga mat och baka varje dag. Färska munkar var en av höjdpunkterna. Men när slåttern var över kom belöningen i form av skördefest.
Efter den fick mamman en lugnare period innan det var dags att ta upp potatisen. Då var det vävstolen som blev avkopplingen. Barbro har fortfarande röda kviltade täcken kvar som hennes mamma vävt. Sista potatisen kunde tas upp på morgonen samma dag som det var Kopparbergs Marknad.

Det var till stor del självhushåll som gällde på gården. Hennes mor odlade mycket grönsaker. Kontanter fick man när det avverkades lite skog. Mjölken som fraktades till mejeriet i Kopparberg gav också lite reda pengar. När Barbro var fem år fick man el till Rosendal. Då slapp man de osande karbidlamporna i ladugården.

I Bångbro skola fick hon sin första inblick i skolvärlden. Bra lärare gjorde att lusten att lära blev stort för henne. Än idag ser Barbro tillbaka på den tiden med stor glädje och hon anser att till en del har det blivit norm för hennes sätt att se på livet i många situationer.
Efter sex år i skolan tyckte hennes lärare att hon skulle fortsätta på realskolan i Kopparberg men hennes föräldrar tyckte att hon var för ung för att vara inneboende i köpingen. Det gick nämligen ingen buss. Det blev därför ett 7:de år i Bångbro. Men på hösten kom två av hennes lärare på Bångbro skolan cyklande till Rosendal. Deras ärende var att prata med hennes föräldrar om att hon nog skulle söka in på realskolan. Man kom överens om att hon skulle gå färdigt 7:de klass och sedan läsa vidare i Kopparberg. Det är Barbro glad för idag. Hon lärde sig mycket praktiskt arbete som hon haft mycket nytta av det året.
Så blev det då Kopparberg i alla fall och nu hade det börjat gå buss. Från den tiden har hon ett minne som illustrerar hur lite kontanter det fanns i hemmet. Hon fick en 50-öring av sin far med förmaningen att inte handla upp hela på en gång.

När realexamen var avklarad blev det studier inför en studentexamen. Det skedde i Ludvika.
1956 tog hon studenten. Samma år som den stora Ställdalsolyckan. Vi pratade en stund om hur den påverkat byggden.
Nu visste inte Barbro hur hon skulle gå vidare i livet. Men läsåret 1956 och 1957 fick hon vikariera som lärare på olika skolor i kommunen och det gjorde att hon hösten 1957 sökte till seminariet i Strängnäs. Efter två år lämnade hon Strängnäs som småskollärare, som det hette då. Ett år i Grimsöbodar och ett år i Ställdalen blev början på hennes yrkeskarriär.
Därefter kom hom till Kopparbergsskolan där hon kom att tillbringa hela sitt yrkesverksamma liv. Barbro har många trevliga minnen från den tiden. Hon gick till jobbet vare dag med stor glädje. Lite nostalgi kände Kopparbergarns skribent när flanellografen dök upp bland Barbros minnen. Det var ett utmärkt hjälpmedel i undervisningen.

Som ung gick Barbro med i SLU. Mest för umgänget med andra ungdomar men också för alla kurser som erbjöds. Det blev också början till en politisk karriär. Bondeförbundet senare Centerpariet blev början på ett stort intresse för att föra utvecklingen framåt, främst på kommunal nivå med också på dåvarande landstingsnivå. Eftersom undertecknad också varit verksam inom kommunpolitiken kan jag intyga att Barbro varit en mycket pålästa och varmt engagerad politiker.

Barbro har också haft ett liv som maka och mor. 1962 gifte hon sig med Stig i Ljusnarsbergs kyrka och så småningom blev mamma till två pojkar. Numera lever hon och Stig ett gott liv som pensionärer på Rosendal. Sönerna och deras familjer bor inte långt borta så kontakten med barnbarnen ger pensionärslivet lite extra krydda.
Det här porträttet är bara en liten del av Barbros innehållsrika levnadshistoria. Hon är ett bevis på att ett liv i Ljusnarsberg är både utvecklande och intressant.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell