Nyheter

Kalender
Händelser i vårt område

Gästbok!

Att tala med en främling

14-01-11
De närmaste dagarna kommer vi att träffa några människor som är villiga att på ett eller annat sätt medverka till att Kopparbergar'n får fortsätta att vara Ljusnarsbergarnas egen lokaltidning.

Men lite läsning ska vi nog kunna klämma fram även innan allt är klart.
I dag handlar det alltså om att tala med en främling.
Bakgrundshistorien kommer från 1970-talets andra hälft, då vi, som utgör Kopparbergar'ns nuvarande redaktionspersonal, reste på vår första utlandssemester. På den tiden jobbade vi cirka 80 procent som lärare, cirka 50 procent med månskensjordbruk samt ungefär 40 procent med kommunalpolitik. Dessutom hade vi tre barn, så vi ansåg att vi faktiskt behövde ett par veckor helt på egen hand.

Resan gick till Tunisien, som var ett populärt och inte allt för dyrt alternativ, även fast vi inkluderade några dagars ökensafari i Landrovers. Ökenturen gav oss flera oförglömliga minnen, men de mest unika fick jag under ett stopp i en liten ökenstad med stekande sol och trötta resenärer av blandade nationaliteter. 

Våra guider/chaufförer var beundransvärt språkkunniga, och berättade om allt på såväl franska, engelska och tyska, samt (oftast kortfattat) på någon slags italienska, som de två spansktalande kvinnorna i gruppen inte förstod mycket av.

Ett brittiskt par kastade hela tiden misstänksamma blickar på en tysk familj, och särskilt på mannen.
”De är förstås här för att han vill visa barnen var han dödade en massa människor under kriget!” sa den brittiska kvinnan.
Vad de fransktalande resenärerna talade om sinsemellan, vet jag inte, för jag kunde inte mycket franska, och ännu värre var det med mina färdigheter i arabiska. Så i Tunisien fick jag erfara hur det är att vara främling i ett land. Men också att främlingar kan värderas olika.
Folk från Finland, Holland och Sverige var välsedda turister, medan tyskarna verkade vara hatobjekt. Kanske låg det kvar något i den attityden sen kriget?

Hur som helst, så var vi några stycken, som en stund slog oss ner i skuggan på trappan till posthuset för att söka lite svalka undan ökensolen. Vi fick dock inte så lång vila innan postmästaren kom ut på trappan och vrålade något på franska, vänd åt det håll där tyskarna satt.
Min franska är som sagt rätt torftig, och jag trodde knappt att jag hörde rätt, men andra bekräftade att det närmast kunde översättas till ”Flytta era feta tyska aschlen från min trappa!”
Oss svenskar verkade han däremot tolerera, kanske för att vi gick i träskor. På den tiden var det bara holländare och svenskar som använde träskor, trots att det var väldigt praktiskt. I öknen fick man ju sand i skorna hur man än bar sig åt, och vilken slags skor man än använde, men träskorna var lättast att tömma.

Även vi smög oss ändå snabbt iväg från posthuset, och driven av min nyfikenhet (redan på den tiden!) slank jag in i en butik som i någon mån liknade en gammal svensk järnhandel. Jag upplevde det som fascinerande att se verktyg och redskap av främmande design, men ändå lätta att förstå hur de skulle användas. Men där fanns också ett och annat föremål vars användning var svårare att räkna ut. På väggen hängde olika detaljer för selar och huvudlag för dragdjur, och medan jag stod där och funderade kom affärsägaren fram till mig och sa något på arabiska. Då han insåg att jag inte förstod, tog han till sin franska, som verkade vara lika begränsad och bristfällig som min, och sedan inleddes ett samtal, som jag aldrig kommer att glömma. Med hjälp av enstaka gemensamma ord, gester, mimik och hela kroppen, berättade han livfullt om hur man selar en kamel, hur man plöjer en åker med hjälp av kamelen och en åsna eller häst. Kamelen skulle gå nere i den nyss plöjda fåran och åsnan skulle gå uppe på marken, och i sin enmansteater var han både kamel och åsna, plog och bonde! Mannen, som förmodligen sällan såg en turist komma in i den lilla butiken, fullkomligt lyste av glädje över att kunna kommunicera med en främling, och att jag var också helt upplyft av konversationen. Vi pratade om hästar och andra husdjur, om klimat och växtodling, ja om i stort sett allt, för trots att vårt gemensamma ordförråd var bristfälligt fanns där en gemensam upplevelse i att finna och inse, att främlingen där framför mig, var min like och vän.

Varje dag möter du som jag, en massa människor som vi redan känner, men också sådana vi inte vet något om. Kanske en del av dem talar en bristfällig svenska och lika dålig engelska, och kanske du inte förstår någonting av deras eget språk, men kanske har ni ändå något att ge varandra. Kanske räcker det med ett leeende eller ett ”Hej”.

Text: Björn Öringbäck

Kommentera