| mmm
|
 |
mm | ||
| mmm | mm
Vad ser du hos andra och hur vill du bli sedd?14-02-22 En gång i tiden var jag en rädd och tilltufsad unge, som i dagens skola, skulle ha satt elevvårdsteamet i intensivt arbete. Mitt språk var mycket bristfälligt och läxorna fick jag lära mig som utantillramsor, ofta utan att riktigt förstå vad som menades. Idag är jag en "fena" på att lösa korsord och jag har kunnat arbeta som svensklärare och speciallärare med bl.a. dyslexi som specialkunskap. Det här fenomenet kallas utveckling. Matte har alltid varit något jag förstått mig på och i skolan gjorde jag mina matteuppgifter fortare än de flesta. Därför fick jag ta hand om fyra klasskamrater, som hade svårt för matte, när jag var klar med mina uppgifter. Det här var något som jag tyckte mycket om. Killarna jag tog hand om ansågs nog lite dumma, men alla hade sina kvaliteter, som jag gillade och uppgiften passade mig precis. Det var vid den tiden, som jag beslutade att mitt yrke skulle bli lärare. Jag hade några tankar om, vad det skulle innebära. Inget barn skulle någonsin behöva vara rädd för mig och jag skulle se vad eleverna kunde, mer än vad de inte kunde. Framför allt skulle jag ta reda på vilka de var som människor. Under mina år som lärare har jag mött väldigt många människor, både små och stora. Jag har träffat mammor, som beklagat sig över rollen som ensamstående mammor och pappor, som verkligen har varit ensamstående pappor. De senare har kommit till skolan för att över huvud taget få träffa sina barn, vilka annars bara haft kontakt med sin mammas nya familj. Det är bättre nu för tiden, när vårdnaden oftast är delad. Elever har kommit och gått. Somliga minns jag mer än andra. Jag glömmer aldrig en flicka som dröjde sig kvar på fredagseftermiddagarna, för att få prata lite längre. "Nu är det väl skönt att det är fredag" sa jag en gång. Svaret jag fick gav mig rysningar i kroppen. "Det blir inte roligt," sa hon. "Pappa kommer hem och dricker och det blir en massa bråk. Det blir inte roligt förrän jag får komma hit till dig på måndag igen." Det fanns fler som hade jobbigt hemma. Jag ordnade med en madrass bakom orgeln, där den som inte fått sova ordentligt, fick vila ut på måndag morgon. Ingen av barnen tog det som konstigt. Vi bara accepterade att det var så här och pratade inte om det mera. Varför skulle man lägga sten på bördan och utsätta en kompis för förtal? Det var väl nog illa som det var. I klassen fanns redan barn med andra svårigheter också. Jag jobbade i en liten skola, där alla skulle få plats. Därför fanns det olika slags specialelever i gruppen, även särskolebarn med allt vad det innebar. Hjälp och utbildning fick jag i Örebro en gång i månaden. Tiden som lågstadielärare ser jag på som en mycket givande tid. Så kom jag till högstadiet. Oj, vilken skillnad! Här skulle eleverna ta eget ansvar och sköta mycket på egen hand. Det klarade förstås inte alla. Jag gjorde allt jag kunde för att se eleverna på deras egen nivå och i arbetslaget började vi ge vissa färdiga frågor att besvara, när de övriga jobbade med eget arbete. De fick ju inget resultat alls annars. Det var också nu jag började jobba med dyslexi på allvar. Redan under utbildningstiden var detta ett intresse och jag fick faktiskt gå ifrån en del semislektioner för att hjälpa en starkt dyslektisk kille i femman. Jag fick hjälp med ett icke verbalt test för honom och det visade sig att han var högintelligent, trots att han varken kunde läsa eller skriva förståeligt. Det här ingick i min utbildning, som en specialgrej. Nu som högstadielärare gick jag flera kurser i dyslexi och fick möjlegheter att testa och träna elever, som hade svårigheter med att läsa och skriva. Många av dem ansågs som "svaga" elever, en del t.o.m. "dumma", men efter att de fått talsyntes på egen dator, scanner och ordscanningsprogram för inläsning av texter och läroböcker, visade det sig att många hade hög kapacitet. Jag vet inte hur många lärobokssidor jag själv scannat in till datortext. De är väldigt många. Jag fick berätta för kollegorna om att ha dyslexi är ungefär som att ha hörsel eller synsvårigheter. Det finns hos alla typer av intelligenser och finns i alla grader, från lite grann till totalt "mörker". Ändå ses dyslektiska människor fortfarande ofta som "lite efter". De kan ju inte ens läsa ordentligt. Men med extra tid och speciella hjälpmedel (jämför med glasögon och hörapparater) har en del klarat högsta betyg även i svenska. Jag mötte också elever med andra svårigheter. Jag har jobbat med elever med ADHD, Asbergers syndrom och flera andra psykologiska problem. Det hände att de svor och härjade och ställde till ordentligt med oreda, men fick man sitta och prata med dem i lugn och ro, visade de ofta en helt annan sida av sig själva. I riktigt trygga lägen vågade de också t.o.m. gråta, så tuffa de var. Vi har också våra förutfattade meningar. En pojke med stora anpassningsproblem på mellanstadiet gick även genom hela högstadiet som en problemelev. När hans syster, som var hans raka motsats, skulle börja sjuan sa lärarna: "Inte en till ur den familjen!" Att det här var två olika människor med helt olika natur, var svårt att övertyga dem och det tog tid innan systern var accepterad för den hon var. Båda är idag mycket väl ansedda duktiga människor, han egen företagare och hon forskare. Som vuxna människor gör vi kanske också våra
tabbar i livet. Det kan röra sig om felsatsningar, felbedömningar, rena dumheter och t.o.m.
olagligheter. Orsakerna kan vara många, huvudsaken är att vi tänker om och försöker bättra
oss. Frågan är om vi kan se på våra medmänniskor på det sätt vi vill att de ska se på oss. För perfekt - det är väl ingen av oss - eller hur? Inger Aftonljus Ove Märta |
mm | mm
|
|