Utflykt med Hembygdsföreningen
13-10-08
Hembygdsföreningens söndagsutflykt till Salbo med Håkan Mossberg som guide lockade ett femtontal deltagare. Salbo är den första kända bosättningen vi har i kommunen. I en skattelängd från 1541 nämns Erik i Salbo. En Påvel Eriksson sägs i början av 1600-talet ha tagit upp ett hyttställe där.
Hyttan vid Salbo var säkerligen av ganska enkel karaktär, byggd av sten och lera. Malmen hämtades från Salbogruvorna väster om sjön. Kolet från skogarna och kraften till bälgarna från det lilla flödet i Salbobäcken. Flera finnar hade efterhand slagit sig ner i Salbotrakten och deltog i järnframställningen.
För att kunna utöka blåsningstiden i hyttan måste man på något sätt öka vattenmängden i det lilla bäckflödet. Lösningen blev att gräva en kanal västerut från Märrtjärn, som ligger på väg upp till Vintermossen, och vända på den lilla tjärnens naturliga utlopp som var mot öster genom Rifallsbäcken.
Första stoppet på utflykten var vid Märrtjärn. En 150 meter lång kanal av imponerande mått vittnar om det stora arbete som i slutet av 1600-talet gjordes för att öka vattenmängden.
Märrtjärnsgraven
Flera kartor från denna tid visar den ändrade riktningen på vattnet.
Efter att ha åkt in på skogsbilvägen söder om Salbo gård kom nästa punkt på programmet som var besök vid två av de dammvallar som byggts i Salbobäcken.
Dammarna var till för att lagra och samla upp vattnet som sedan kunde släppas fram till hyttan allt efter behov. Genom att förfara på det sättet kunde blåsningstiden i hyttan förlängas. Det första dammen ligger i norra änden av Dammossen och är en relativt låg jordvall med ett stensatt utlopp i mitten. Längden är ca 75 meter. Tydliga spår i västra kanten visar var man hämtade material till dammbygget.
Kaffepaus hölls med en höstfärgad Salboknös i bakgrunden.
Damm nummer två efter Salbobäcken visade sig vara ett mycket beundransvärt bygge.
Den ca 100 meter långa dammvallen är huvudsakligen byggd av sten och är på sitt högsta ställe tre meter hög. Bredden uppgår till emot fem meter. Alla var imponerade av vad de såg och nutidens människa har svårt att föreställa sig hur våra förfäder kunde åstadkomma denna dammvall med hjälp av de enkla hjälpmedel som stod till förfogande.
En kort bilresa och nästa dammvall, den tredje i ordningen, kunde beses av deltagarna. Dammen hade där övertagits av en bäver som dämt upp utloppet.
Denna damm också byggd av sten med en kärna av jord ligger bara några hundratal meter från där Salbobäcken korsar riksväg 63.
Som avslutning gjordes ett besök vid Salbo hyttruin. Det som idag återstår är en stor kulle bestående av jord och sten som visar var hyttan var belägen. Söder om kullen finns en stensatt grav där vattenhjulet till bälgarna var beläget. Området är inte särskilt besöksvänligt på grund av mycket sly men ett par husgrunder finns kvar att se. Strax ovanför hyttan fanns i bäcken också en mindre hålldamm varifrån vattenmängden till hjulet kunde regleras. Svaga rester av denna finns kvar. Gamla kartor visar också att det fanns en skvaltkvarn på andra sidan av bäcken.
Lite historia om Salbo och Salbo hytta.
Salbo skänktes av kronan 1624 till Uppsala Akademi. År 1647 förlänades Salbo till bergmästaren Harald Olufsson. Efter Olufssons död 1650 övertogs Salbo av hans måg Hans Lybecker och senare hans son Otto Lybecker.
På 1670-talet kom så Salbo i assessorn (juridisk titel) Johan Funcks ägo. Funck var en rik man och ägde också många fjärdeparter i Bergslaget. Han fick 1676 av Kronan privilegium att inrätta en järnverksamläggning vid Salbo och Forsen (Stjärnfors). Här ingick också stora skogar på Hjulsjö allmänning.
Den gamla masugnen byggdes om och stod klar 1680, ett år efter Johan Funcks död. Funcks änka fortsatte rörelsen. Till sin hjälp hade hon förvaltaren Mattias Noring.
Hyttan i Salbo blåstes höst och vår, tillsammans ca 30 dygn. Produktionen var av storleksordningen 50 ton tackjärn per år. Under tiden 1680-1700 framställdes ca 1500 ton tackjärn. Förutom Salbogruvan har malm hämtats från Grängesberg och andra gruvor i Hjulsjö socken.
År 1702 rasade masugnen samman och blev till ett stenröse. En modernare hytta byggdes nu upp och redan året efter var blåsningen i gång på nytt. Förvaltaren Mattias Noring var efter 1706 ensam ägare. Uppgifter om ca 43 blåsningsdygn per år och 50-75 ton finns redovisade.
Norings efterlevande ägde hyttan och även Stjärnfors fram till 1756 då rörelsen köptes av Anders Victorin.
Masugnen vid Salbo blev så småningom gammal och omodern. Den lades ned 1795.
Vem kom då med idén att vända på vattenutloppet från Märrtjärn? Ja om detta finns inget skrivet i litteraturen. Varken Hult eller Ljusnars-Kopparbergs boken har någon notering. På kartor från slutet av 1600-talet, den tidigaste från 1688 av G Thoring är vattenflödet ritat västerut mot Salbo. En gissning är att det var Johan Funck, som ju hade fått privilegium på en järnhytta, som lät gräva den nya avloppskanalen.
De tre dammarna (egentligen fyra då det fanns en hålldamm vid hyttan) kan ju ha tillkommit senare då man fann att vattnet inte räckte till utan önskade en längre blåsningstid. Inte heller om dammarnas tillkomst finns några anteckningar. Kanske skedde utbyggnaden av någon av dammarna i samband med att nya hyttan byggdes upp år 1703. På den tiden var det ju ett stort projekt som krävde många arbetare och hästar. Vem hade möjlighet att bekosta detta i en tid då alla resurser styrdes mot Koppargruvan av myndigheterna? Tackjärnsframställningen hölls ju på denna tid tillbaka av Kronan som hoppades på att kopparhanteringen skulle utvecklas. Tillgångarna av skog och arbetskraft reserverades för kopparframställningen.
Vi vet inte.
Text: Håkan Mossberg
Foto: Edolf Andersson
Kommentera
|
