mmm

 

mm

HEM

Kalender
Händelser i vårt område

Gästbok!

 
mmm  

Det rädda folket

13-01-03

- Myggbett och sprutor är det räddaste jag är för, tillkännagav en gång en av mina barndomskamrater, en flicka från granngården.

Hon sa det på fullaste allvar. Hon skrek när myggorna anföll och hon svimmade när det var vaccination i skolan. Men det konstiga var, att samma flicka kunde lyfta upp kjolen och ställa sig barfota i en myrstack! Det var inget som vi pojkar vågade - varken ställa oss i myrstacken eller gå klädda i kjol!

Pojkar och flickor kunde leka bra tillsammans då, åtmistone i en liten by som den jag växte upp i, och några års åldersskillnad hade inte heller någon större betydelse, eftersom det inte fanns så många barn i närområdet över huvud taget.

I vanliga fall var det inte mycket som vi var rädda för, men ibland hände det åtminstone mig. Jag och en kamrat till mig greps en gång av ren panik när vi befann oss nere vid ån en senvinterkväll och såg isflaken flyta förbi i sakta mak. Men det var inte de som skrämde oss, utan något annat. Vad det egentligen var, var inte så lätt att se. Det såg ut som ett isflak, men kanske ändå inte, och det rörde sig mot strömmen! Något stort och ohyggligt rörde sig uppströms i det svarta iskalla vattnet!

Vi stannade inte för att närmare stifta bekantskap med det som kanske var ett monster eller kanske bara ett vanligt isflak som fastnade en stund och skenbart rörde sig i motsatt riktning mot sina kamrater. Fenomenet var kanske besläktat med upplevelsen, då man just satt sig ombord på ett tåg, och ett annat tåg börjar ge sig iväg på sitt spår bredvid. Men den jämförelsen hade vi inga erfarenheter av då, och förresten, vem känner det okända?

Jag råkade i djupaste skräck en annan gång också, men då var jag som 12-åring ensam i skogen. Men jag var inte rädd för skogen, den var jag van att röra mig i, och jag var inte vilse. Och nej, jag mötte varken djur eller människa som skrämde mig, och inga plötsliga okända ljud. Det var snarare den lika plötsliga som totala avsaknaden av ljud tillsammans med den iskyla som lika plötsligt kom från ingenstans. Jag bar visserligen vapen, men var helt övertygad om att mot det som orsakade förändringarna skulle inga vapen av någon sort hjälpa, så än en gång flydde jag hemåt i panik.

Men för det mesta var jag som sagt trygg av mig, precis som mina kamrater och vi slutade varken att vistas vid ån eller ströva i skogen.

Ett zigenarsällskap kom till byn och slog sig ner med sina tält och vagnar i en björkhage. Ja, de var äkta zigenare, inte romer, för det ordet fanns inte i vårt språkbruk i början av 1950-talet. Kanske fanns det i så kallade akademiska kretsar, men de kretsarna nådde i så fall inte fram till vår by. Där och då var de i alla fall zigenare, precis som ett kalhygge var ett kalhygge och inte nån jäkla föryngringsyta. En arbetslös var arbetslös och inte friställd och man fick vara stolt över att vara svensk.

Vid den tiden hade jag ingen aning om vad zigenare ute i Europa hade utsatts för under hitlertiden och andra värdskriget, och inte heller vilka judarna var och om vad som hänt dem och varför, för den delen.

TV:n var visserligen uppfunnen, men i Bergslagen fick man vänta ett årtionde till, innan de första rörliga bilderna syntes ute i stugorna där.

Far lyssnade nog en hel del på Sveriges Radios enda kanal, men jag vet inte att mina föräldrar talade så mycket om kriget och jag var väl för liten då för att fatta. Och för min del låg världskriget vid det här laget djupt nere i det förflutna. Nu var det 1950-talets början och betydligt intressantare med vad amerikanarna hade för sig i Korea.

Men tillbaka till zigenarna i byns björkhage.

Mig veterligen var det ingen som försökte driva dem därifrån, och jag hörde aldrig ett ont ord om dem, vare sig hemma hos oss eller hos någon av mina kamrater. Tvärt om var många glada över att få saxar och knivar slipade, och i åtminstone två fall vet jag att någon gammal ärvd kopparbunke blev förtennad också. Jag, som brukade gjuta mina egna tennsoldater, var djupt imponerad när jag såg hur det smälta tennet kunde fås att helt täcka en kopparbunkes insida. Det var bland annat av sånt som zigenarna livnärde sig. Skärslipning och kittelflickning kallades det. Och jag hörde aldrig någon påstå att zigenarna skulle ha stulit något.

Om de hade gjort det, skulle jag säkert ha hört talas om det.

Byn hade nämligen sin egen tjuv, och alla visste vem han var, även vi barn. Han hade varit straffad för ett brott han kanske begått för länge sedan, men som om vi barn inte tyckte att det straff han fått var nog, ropade vi ibland efter honom: "Vad har du stulit i dag, (namn)?" eller "Där kommer (namn) med något som han stulit i en säck". Men vi tänkte inte så, inte på brott och straff, och inte heller på den smärta som våra rop säkert framkallade hos den arme mannen.

Vi tänkte barns tankar, och i dem fanns ingen ondska, bara en hel del oförstånd.

Vi hade inte ens vett nog att vara rädda för att han skulle kasta från sig säcken, springa ifatt oss och spöa upp den som han eventuellt fått fatt i.

Nej, vi var som sagt var inte rädda av oss. Däremot var vi nyfikna, inte minst på de nya byborna i björkhagen, zigenarna. Vi tog oss dit där de bodde, och vi betraktade sceneriet på lite håll, för även om vi inte var rädda, så var de ju ändå helt främmande, inte som vi andra som bodde i byn.

Trots främlingskapet såg de ut att sköta sina sysslor på ungefär samma sätt, kvinnorna tvättade kläder och hängde upp på tork mellan björkstammarna, lagade mat och pratade med varandra, och ingen tog egentligen någon notis om oss byungar. Några egna ungar såg de inte ut att ha, i varje fall såg vi inte dem. Om de fanns, kanske de inte fick träffa oss?

En dag, när jag och en kamrat befann oss i närheten av zigenarlägret, ropade någon på oss. Det var en kvinna vid en av husvagnarna, som ropade igen och vinkade oss till sig med handen. Vår kombination av nyfikenhet och trygghet gjorde förstås att vi gick närmare för att få veta vad hon ville.

Samla ved, fick vi veta. Om vi samlade in ved åt kvinnan, så skulle vi få varsin guldpeng!

Det lät ju onekligen som ett förmånligt erbjudande, så vi satte iväg för att samla grenar från den närbelägna skogsdungen.

Det var ju lite svårt att beräkna hur mycket ved, som skulle vara värd två guldpengar, men när vi tyckte att det var tillräckligt, bad vi om vår lön. Tyvärr hade zigenarkvinnan inte samma uppfattning som vi, när det gällde vedmängden, så vi gav oss ut i skogen igen. Den här gången hade vi inte bara grenar med oss, utan släpade även ett helt litet träd, som dött och torkat. Nu skulle det väl ändå räcka för guldslantarna? - Jo, kvinnan som var vår uppdragsgivare kunde inte göra annat än hålla med, men det fanns ett litet problem. Pengarna fanns i en låst träkista där inne i vagnen, och hon hade ingen nyckel, påstod hon. Hennes man hade hand om nyckeln, men han var in till stan i affärer. När han kom hem, skulle vi få våra pengar. Kvinnan lät oss till och med komma in i vagnen så att vi själva kunde se kistan. Så vad kunde vi göra, förutom att stanna kvar i närheten av lägret och vänta på att mannen skulle komma hem.

Till sist tröttnade vi förstås och drog oss hemåt, men ännu hade vi inte förlorat tilliten till kvinnans löfte, så nästa dag gick vi dit igen, och då fanns där verkligen en man också.

Vad kvinnan berättat för honom om oss är för alltid höljt i dunkel, men i varje fall blev vi barskt bortkörda från zigenarlägret.

Kamraten och jag började nu långsamt förstå och erkänna för oss själva, att vi blivit lurade och utnyttjade. Kanske skämdes vi lite också för att vi låtit oss luras, för handen på hjärtat, borde vi inte ha förstått att två guldpengar var en alldeles för frikostig lön för några vedpinnar?

Men hur som helst var det zigenerskans svek och bedrägeri, som brände sig fast i mitt sinne för alltid. Därmed grundlade hon hos mig, som det barn jag var, misstänksamhet och avståndstagande mot en hel folkgrupp! Dessa känslor har tyvärr följt mig alltsedan dess, och trots att jag i dag är en övertygad antirasist, som mycket väl kan skilja mellan grupp och individ, finns det ännu rester av den negativa attityden någonstans på djupet.

Om man kan dra någon slutsats av de bagatellartade händelserna vid zigenarlägret i björkhagen i en liten by i Bergslagen för drygt 60 år sen, så skulle det kanske handla om individens ansvar, inte bara inför sig själv, utan även för den grupp man tillhör. En grupp, som till exempel kan vara kamratgänget, familjen, bostadsområdet eller en hel folkgrupp.

I dag finns som bekant inga zigenare, och dagens romer ska på inget sätt behöva ta på sig skuld för händelserna i björkhagen. Egentligen handlar den här berättelsen inte alls om minoritesgrupper eller deras situation i Sverige.

"Det rädda folket" det är de, som inte längre vågar använda vissa ord och beteckningar av rädsla för att någon som hör eller ser dessa skulle kunna ta illa vid sig. Det handlar om ord, som svenska barn fick lära sig i skolan, redan när de lärde sig stava. Bokstavsbilderna på väggen i klassrummet blev en del av deras kulturarv, men nu, när dessa barn uppnått pensionsåldern ska de skolas om.

På bilderna fanns både eskimå, indian, zigenare och neger till hjälp för att minnas bokstäver och ljud. Stereotypa bilder i en vuxens ögon kanske, men i den bildfattiga värld som den tidens barn levde i, var de ändå exotiska och fantasistimulerande.

Jag tror inte för ett ögonblick att den som skapade bokstavsbilderna hade för avsikt att kränka människor ur ovan uppräknade folkgrupper, och jag tror inte heller att de användes i sådant syfte. Likafullt förvandlades så småningom eskimån till en ekorre, indianen till en igelkott, zigenaren till en zebra och negern blev en nyckelpiga!

I dag vill en del gå längre än så i sin rädsla att såra andra (eller kränka, som ordmodet är).

Pepparkaksgubbar och negerbollar är ju redan i riskzonen för att utrotas, men det kommer antagligen fler. Det finns ju många ord som kan användas av den som vill vara elak. Ta vilket ord som helst, "tennisboll" till exempel! Knyt samman ordet med en viss folkgrupp och låt det symbolisera alla dåliga egenskaper som du anser att den gruppen har. När begreppet med sitt nya innehåll fått en viss spridning, har vi fått ännu ett ord att stryka ur ordlistan av antirasistiska skäl.

Jag vågar tro att detta är fel väg att gå. Ord är inte rasistiska. Det kan de bara bli om de används i syfte att kränka och nedvärdera en folkgrupp med ett eller flera gemensamma särdrag.

Det är dessa användare vi bör jaga, inte själva orden.

Björn Öringbäck

Kommentera

MD

Bra rutit (sagt)

Margareta Torstensson

Det var så trevligt läsa ditt barndomsminne om zigenarlägret ungefär detsamma kommer jag ihåg
barn är ju underbara i dessa sammanhang

Kommentera

mm mm