Långt hemifrån

mmm

mmm

16 år – 600 mil hemifrån

12-07-25

Bergsgården Kopparberg
Bild från www.hedlunds-bofab.dinstudio.se

De är färre än 15 stycken. De är alla tonåringar, alla pojkar. Alla har de sina familjer och anhöriga i ett land långt härifrån. Här i Sverige har de ingen. De är de ensamkommande barnen från Afghanistan, de är våra barn på Bergsgården.
Kopparbergar´n har varit där och pratat med ett par av dem. Inte pratat så mycket förresten, mest lyssnat, och de är värda att lyssna på.

Den första vi möter är Hadi. Det är varmt i dag, så han möter oss klädd i shorts och med bar överkropp. Vi förklarar vårt ärende och Hadi ledsagar oss tjänstvilligt till personalkontoret där Susanne håller ställningen under semestertiden. Hadi går före, och vi lägger märke till ett par ärr på ryggen, men vill inte fråga om dem, inte nu, kanske senare.

Susanne berättar att det just denna dag inte är så många av pojkarna som är på plats i huset. En del är till Löa och spelar minigolf och ett par är på resa. Men hon följer med oss tillbaka till förläggningen och låter oss också träffa Aref. Vi slår oss ner i en soffa och börjar ställa några försiktiga frågor.

Hadi är den som pratar mest, och även om hans ordförråd är lite snävt, lyckas han ändå att göra sig föstådd på ett tillfredsställande sätt.
Hadi berättar om hur han flydde till Iran tillsammans med familjen för att sedan på egen hand ta sig vidare via Turkiet och Grekland, Italien, Tyskland och Danmark, för att så småningom nå Sverige.

- Sverige var inte mitt mål från början, berättar Hadi.

Men efter vad han hörde från andra, så framstod Sverige som alltmer lockande. Det är lugnt här och människorna är snälla, fick han veta.
Ett helt år tog resan från Afghanistan och därav tillbringade han halva tiden i Grekland. Ibland bodde han på liknande sätt som här i Kopparberg och ibland fick han klara sig själv.

Nu har Hadi bott drygt ett år på Bergsgården, men han trivs inte så bra med livet där, och även Aref håller med om att det kunde vara bättre.
Båda pojkarna saknar de måltidsvanor som man hade i hemlandet. Framför allt kryddor och smakämnen. Mathållningen nu vid Ramadan är också ett problem. Egentligen får de ju inte inta fast föda under dygnets ljusa timmar, men här i Norden blir ju den tiden väldigt lång. Och det finns ingen måltidspersonal som tillreder maten sent på kvällen. Det bekymrar de båda ungdomarna som i likhet med övriga boende på Bergsgården, är muslimer.

Det är för lite att göra, tycker Aref, som visserligen bott på en mindre ort i hemlandet, men ändå längtar han till Stockholm eller någon annan stor stad. Han har också bott på Bergsgården i cirka ett år, men har gjort ett försök med en familjeplacering. Denna blev dock helt kortvarig, men Aref vill inte gå in på detaljerna om varför det blev så.

Hadi har också provat på att bo i en familj, men även det blev bara en kort tid. Han berättar själv om orsakerna:
- Det var så mycket hårda regler på en gång, och de frågade aldrig om vad jag ville och det blev bråk om än det ena än det andra. Kanske berodde en del på åldersskillnaden. Jag var ju bara en ensam 16-åring som inte hade så lätt att uttrycka mig, och fosterfamiljen var i 60-årsåldern. Eller kanske var vi lite för ivriga från båda håll. Jag ville ju så gärna ha ett riktigt hem här i Sverige, och de ville nog att jag skulle bli som en svensk på en gång. Men så går det ju inte! Jag tror att man måste tala om problemen och försöka förstå varandra. Jag kände inte att de behandlade mig så i fosterhemmet.

Aref säger inte så mycket, men han lyssnar intresserat. Kanske väger han Hadis berättelse mot sina egna erfarenheter.

Även Afganistan har gröna vackra områden
Bild från dxing.at-communication.com

Hadi kommer också in på vad man ser av Afghanistan i Svensk TV. Det är ju bara en liten del av sanningen, säger han. Visst finns det krig, soldater och bomber, men det finns också delar av landet som är mycket olikt de berg och ökenområden som oftast visas. Det finns skogar, sjöar och grönområden precis som här och det finns städer där livet pågår ”som vanligt” utan bomber och strider.

Mot bakgrund av pojkarnas berättelser förstår vi hur jättestora behov de har att få smälta in i samhället och skapa sig en framtid här. Men de måste få hjälp av familjer som är villiga att öppna sina hem för dem – inte för pengars skull utan för medmänsklighet och kärlek.

Text och foto: Björn Öringbäckr.

Kommentera